Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.
Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fåglen, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igjen.
Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igjen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust.
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.
Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.
Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.
Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trädgård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror att just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.
Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fåglen, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igjen.
Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igjen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust.
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.
Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.
Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.
Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trädgård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror att just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.
Contributed by Riccardo Venturi - 2018/10/10 - 23:01
Language: Italian
Traduzione italiana / Italiensk översättning / Italian translation / Traduction italienne / Italiankielinen käännös: Riccardo Venturi, 10-10-2018 23:02
NATO LIBERO
Trovai l'uccello vicino alla fonte in giardino,
Una sera burrascosa d'inverno.
Giaceva per terra con un'ala inservibile
E con gli occhi lucidi di paura.
Lo avvolsi nelle mani con attenzione,
E lo portai dentro casa,
Mangiò e bevve, dormí tutta la notte
Davanti al camino, finché il fuoco non si spense.
All'alba fui svegliato dall'uccello
Perché mi era saltato sul petto.
Lì stette, e cantò melodie dolcissime
Con la sua voce pura e cristallina.
E quelle melodie riempirono la mia casa deserta
Fino agli angoli e ai pertugi più riposti;
Quel canto mi rendeva felice, la mia mente si rischiarava
Perché sapevo che ora eravamo in due.
Comprai per il mio uccello una gabbia d'oro,
E la misi sul mio tavolo.
Stava lì con me quando scrivevo, lì quando mangiavo,
E lì pure quando dormivo.
Parlavo all'uccello, giocavo per l'uccello,
Diventato un caro, vecchio amico;
E nelle mie ore di pena e disperazione
Cantava fino a ridarmi l'allegria.
Con quell'uccello in casa, la mia solitudine era finita
E presto riprovai la voglia di vivere.
E così diedi una festa in casa, diedi un ballo,
E gli amici mi riempirono la casa.
A volte stavamo tutta la notte a parlare di ricordi
Finché non si faceva giorno.
E l'uccello stava con noi, per quanto tardi si facesse,
Finché non si addormentava nella sua gabbia.
I mesi andavano e venivano,
E presto l'estate era diventata autunno.
E, ogni giorno, l'uccello si faceva più silenzioso,
Finché alla fine non perse la voce.
Stava nella sua gabbia e guardava dalla finestra
Verso un cielo cosí plumbeo e grigio.
Ai primi d'ottobre capii finalmente
Perché stava lì a guardare.
Verso le nuvole li si vedeva andare in stormi,
In direzione della loro vera casa
Volavano d'istinto, seguivano le leggi
Che la natura saggiamente aveva stabilito.
Vedevo il mio uccello stare là sul tavolo,
Cosí costretto, triste, silenzioso;
E allora apersi la finestra, e apersi la gabbia
E guardai il mio uccello volar via.
Si va verso la primavera, presto gli alberi germoglieranno,
Ora il buio e il gelo sono passati.
Cammino per il giardino e guardo al cielo con la coda dell'occhio
Perché so che presto arriveranno.
E penso che proprio uno di loro
Farà un giro in volo sopra la mia casa,
Non foss'altro che per mostrare quanto ha apprezzato
Di poter vivere ancora in libertà.
Trovai l'uccello vicino alla fonte in giardino,
Una sera burrascosa d'inverno.
Giaceva per terra con un'ala inservibile
E con gli occhi lucidi di paura.
Lo avvolsi nelle mani con attenzione,
E lo portai dentro casa,
Mangiò e bevve, dormí tutta la notte
Davanti al camino, finché il fuoco non si spense.
All'alba fui svegliato dall'uccello
Perché mi era saltato sul petto.
Lì stette, e cantò melodie dolcissime
Con la sua voce pura e cristallina.
E quelle melodie riempirono la mia casa deserta
Fino agli angoli e ai pertugi più riposti;
Quel canto mi rendeva felice, la mia mente si rischiarava
Perché sapevo che ora eravamo in due.
Comprai per il mio uccello una gabbia d'oro,
E la misi sul mio tavolo.
Stava lì con me quando scrivevo, lì quando mangiavo,
E lì pure quando dormivo.
Parlavo all'uccello, giocavo per l'uccello,
Diventato un caro, vecchio amico;
E nelle mie ore di pena e disperazione
Cantava fino a ridarmi l'allegria.
Con quell'uccello in casa, la mia solitudine era finita
E presto riprovai la voglia di vivere.
E così diedi una festa in casa, diedi un ballo,
E gli amici mi riempirono la casa.
A volte stavamo tutta la notte a parlare di ricordi
Finché non si faceva giorno.
E l'uccello stava con noi, per quanto tardi si facesse,
Finché non si addormentava nella sua gabbia.
I mesi andavano e venivano,
E presto l'estate era diventata autunno.
E, ogni giorno, l'uccello si faceva più silenzioso,
Finché alla fine non perse la voce.
Stava nella sua gabbia e guardava dalla finestra
Verso un cielo cosí plumbeo e grigio.
Ai primi d'ottobre capii finalmente
Perché stava lì a guardare.
Verso le nuvole li si vedeva andare in stormi,
In direzione della loro vera casa
Volavano d'istinto, seguivano le leggi
Che la natura saggiamente aveva stabilito.
Vedevo il mio uccello stare là sul tavolo,
Cosí costretto, triste, silenzioso;
E allora apersi la finestra, e apersi la gabbia
E guardai il mio uccello volar via.
Si va verso la primavera, presto gli alberi germoglieranno,
Ora il buio e il gelo sono passati.
Cammino per il giardino e guardo al cielo con la coda dell'occhio
Perché so che presto arriveranno.
E penso che proprio uno di loro
Farà un giro in volo sopra la mia casa,
Non foss'altro che per mostrare quanto ha apprezzato
Di poter vivere ancora in libertà.
Language: English
English translation / Traduzione inglese / Engelsk översättning / Traduction anglaise / Englanninkielinen käännös: Mallehanna (L. Trans.)
BORN FREE
I found the bird by the well on the yard
A roaring winters evening
It laid there on the ground with broken wings
And eyes glazed with fear
I closed my hands gently around its body
And bought it into my house
It ate and drank and it slept all night
In front of the fire place until the flame burned out.
At dawn I was awoken by the bird
Climbing up onto my chest
It sat there and sang the most delightful tones
With its clean and crystal clear voice
And the tones filled my desolate house
To the most distant nooks and crannies
The song made me happy and my mind was bright
Because I knew that we were two.
I brought my bird a golden cage
And sat it in the middle of my table
It was there when I wrote, it was there when I ate
And it was also there when I slept
I talked to the bird, I played for the bird
And it became like a dear old friend
And in my moments of sadness and despair
It sang me to happiness again.
With the bird in the house my loneliness was over
And soon I felt full of life again
So I threw a party and I offered a dance
And friends filled my home
We sat up all night and talked about memories
Sometimes until it was light
And the bird sat with us, however late it was
Until it fell asleep in its cage.
The months came and went
And soon the summer had blitzed the winter
And the bird became quieter with every day
Until it finally lost its voice
It sat in its cage and looked out of the window
Towards a sky so leaden and grey
And in october I understood at last
How it sat there and looked.
Towards the sky you could see them fly in part
On the way to his real home
They went on instinct, they followed those laws
Nature so wisely have decided
I looked at my bird, who sat there on the table
So restricted, sad and quiet
So I opened the window and I opened the cage
And I saw how my bird flew out
Spring is drawing in, soon the trees will start budding
Now the darkness and coldness is gone
I walk around my garden and look towards the sky
Because I know they will soon come here
And I think just one of them is going to do an extra sweep over my home
If only to show their appreciation to live in freedom again
Well, I think just one of them is going to do an extra sweep over my home
If only to show their appreciation to live in freedom again.
I found the bird by the well on the yard
A roaring winters evening
It laid there on the ground with broken wings
And eyes glazed with fear
I closed my hands gently around its body
And bought it into my house
It ate and drank and it slept all night
In front of the fire place until the flame burned out.
At dawn I was awoken by the bird
Climbing up onto my chest
It sat there and sang the most delightful tones
With its clean and crystal clear voice
And the tones filled my desolate house
To the most distant nooks and crannies
The song made me happy and my mind was bright
Because I knew that we were two.
I brought my bird a golden cage
And sat it in the middle of my table
It was there when I wrote, it was there when I ate
And it was also there when I slept
I talked to the bird, I played for the bird
And it became like a dear old friend
And in my moments of sadness and despair
It sang me to happiness again.
With the bird in the house my loneliness was over
And soon I felt full of life again
So I threw a party and I offered a dance
And friends filled my home
We sat up all night and talked about memories
Sometimes until it was light
And the bird sat with us, however late it was
Until it fell asleep in its cage.
The months came and went
And soon the summer had blitzed the winter
And the bird became quieter with every day
Until it finally lost its voice
It sat in its cage and looked out of the window
Towards a sky so leaden and grey
And in october I understood at last
How it sat there and looked.
Towards the sky you could see them fly in part
On the way to his real home
They went on instinct, they followed those laws
Nature so wisely have decided
I looked at my bird, who sat there on the table
So restricted, sad and quiet
So I opened the window and I opened the cage
And I saw how my bird flew out
Spring is drawing in, soon the trees will start budding
Now the darkness and coldness is gone
I walk around my garden and look towards the sky
Because I know they will soon come here
And I think just one of them is going to do an extra sweep over my home
If only to show their appreciation to live in freedom again
Well, I think just one of them is going to do an extra sweep over my home
If only to show their appreciation to live in freedom again.
Contributed by Riccardo Venturi - 2018/10/10 - 23:13
Language: Finnish
Traduzione finlandese / Finnish translation / Traduction finnoise / Finsk översättning / Suomennos: Juha Rämö
VAPAANA SYNTYNYT
Löysin linnun, pihalta kaivon luota,
tuulen ulvoessa eräänä varhaistalven iltana.
Se makasi maassa siipirikkona
ja silmät kauhun jähmettäminä.
Suljin sen varovasti kämmeniini
ja vein sen sisälle talooni.
Se söi ja se joi ja se nukkui koko yön
uunin lämmössä, kunnes tuli sammui.
Aamun sarastaessa heräsin siihen, että lintu
oli tullut rintani päälle.
Siinä se istui ja lauloi mitä ihanimpia säveliä
äänellään, joka oli puhdas ja kirkas kuin lasi.
Ja sävelet täyttivät aution taloni
kaukaisinta nurkkaa myöten.
Laulu teki minut iloiseksi ja mieleni valoisaksi,
sillä tiesin, että nyt meitä oli kaksi.
Ostin linnulleni kullalla silatun häkin,
jonka panin keskelle pöytääni.
Se oli kanssani, kun kirjoitin, se oli kanssani, kun söin
ja se oli kanssani myös, kun nukuin.
Puhelin linnulle, leikin sen kanssa,
ja siitä tuli kuin rakas vanha ystävä.
Ja surun ja epätoivon hetkinäni
se lauloi minut jälleen onnelliseksi.
Kun lintu oli tullut taloon, en enää ollut yksin,
ja pian tunsin elämäniloni jälleen palaavan.
Kutsuin ihmisiä juhlimaan, kutsuin ihmisiä tanssimaan,
ja ystävät täyttivät kotini.
Istuimme kokonaisia öitä muistelemassa,
joskus aina aamunkoittoon asti.
Ja lintu istui kanssamme vaikka kuinka myöhään,
kunnes se nukahti häkkiinsä.
Kuukaudet tulivat ja kuukaudet menivät,
ja pian oli kesä vaihtunut syksyksi.
Ja lintu kävi päivä päivältä hiljaisemmaksi,
kunnes se lopulta vaikeni kokonaan.
Se istui häkissään ja katsoi ulos ikkunasta
taivaalle, joka oli lyijynraskas ja harmaa.
Ja vasta lokakuussa ymmärsin lopulta,
mitä se istui katselemassa.
Taivasta vasten niiden näki lentävän jonosssa
matkalla kohti oikeaa kotiaan.
Ne matkasivat vaistonsa ohjaamina noudatten lakeja,
jotka luonto viisaudessaan on säätänyt.
Katsoin lintuani, joka istui pöydällä
kahlittuna ja suruissaan ja ääneti.
Ja silloin minä avasin ikkunan ja avasin häkin
ja näin lintuni lentävän ulos.
Kevät on koittamassa, puut saavat kohta lehtensä,
pimeyden ja kylmyyden aika on ohi.
Kävelen puutarhassani ja tähyilen taivaalle,
sillä tiedän, että pian ne saapuvat.
Ja uskon, että yksi niistä tekee
ylimääräisen kierroksen taloni yllä
vain osoittaakseen, kuinka paljon se arvostaa sitä,
että se saa jälleen elää vapaudessa.
Löysin linnun, pihalta kaivon luota,
tuulen ulvoessa eräänä varhaistalven iltana.
Se makasi maassa siipirikkona
ja silmät kauhun jähmettäminä.
Suljin sen varovasti kämmeniini
ja vein sen sisälle talooni.
Se söi ja se joi ja se nukkui koko yön
uunin lämmössä, kunnes tuli sammui.
Aamun sarastaessa heräsin siihen, että lintu
oli tullut rintani päälle.
Siinä se istui ja lauloi mitä ihanimpia säveliä
äänellään, joka oli puhdas ja kirkas kuin lasi.
Ja sävelet täyttivät aution taloni
kaukaisinta nurkkaa myöten.
Laulu teki minut iloiseksi ja mieleni valoisaksi,
sillä tiesin, että nyt meitä oli kaksi.
Ostin linnulleni kullalla silatun häkin,
jonka panin keskelle pöytääni.
Se oli kanssani, kun kirjoitin, se oli kanssani, kun söin
ja se oli kanssani myös, kun nukuin.
Puhelin linnulle, leikin sen kanssa,
ja siitä tuli kuin rakas vanha ystävä.
Ja surun ja epätoivon hetkinäni
se lauloi minut jälleen onnelliseksi.
Kun lintu oli tullut taloon, en enää ollut yksin,
ja pian tunsin elämäniloni jälleen palaavan.
Kutsuin ihmisiä juhlimaan, kutsuin ihmisiä tanssimaan,
ja ystävät täyttivät kotini.
Istuimme kokonaisia öitä muistelemassa,
joskus aina aamunkoittoon asti.
Ja lintu istui kanssamme vaikka kuinka myöhään,
kunnes se nukahti häkkiinsä.
Kuukaudet tulivat ja kuukaudet menivät,
ja pian oli kesä vaihtunut syksyksi.
Ja lintu kävi päivä päivältä hiljaisemmaksi,
kunnes se lopulta vaikeni kokonaan.
Se istui häkissään ja katsoi ulos ikkunasta
taivaalle, joka oli lyijynraskas ja harmaa.
Ja vasta lokakuussa ymmärsin lopulta,
mitä se istui katselemassa.
Taivasta vasten niiden näki lentävän jonosssa
matkalla kohti oikeaa kotiaan.
Ne matkasivat vaistonsa ohjaamina noudatten lakeja,
jotka luonto viisaudessaan on säätänyt.
Katsoin lintuani, joka istui pöydällä
kahlittuna ja suruissaan ja ääneti.
Ja silloin minä avasin ikkunan ja avasin häkin
ja näin lintuni lentävän ulos.
Kevät on koittamassa, puut saavat kohta lehtensä,
pimeyden ja kylmyyden aika on ohi.
Kävelen puutarhassani ja tähyilen taivaalle,
sillä tiedän, että pian ne saapuvat.
Ja uskon, että yksi niistä tekee
ylimääräisen kierroksen taloni yllä
vain osoittaakseen, kuinka paljon se arvostaa sitä,
että se saa jälleen elää vapaudessa.
Contributed by Juha Rämö - 2018/10/12 - 10:04
Bella. Aggiungerei alla lista delle canzoni sugli uccelli che volano liberi senz'altro Txoria Txori ma anche Verso il sole
Lorenzo - 2018/10/10 - 23:40
×
![]()
Note for non-Italian users: Sorry, though the interface of this website is translated into English, most commentaries and biographies are in Italian and/or in other languages like French, German, Spanish, Russian etc.
Testo e musica / Text och musik
Lyrics and music / Paroles et musique
Sanat ja sävel : Björn Afzelius
Album: Tankar vid 50
Se sulla tomba di Björn Afzelius si trovano incisi i versi della Canzone alla Libertà, nella versione svedese che lui stesso fece di una canzone del cubano Silvio Rodríguez, non è un caso: la Libertà è il tema centrale di tutta l'opera del grande cantautore svedese. Cosí mi è venuto in mente di inserire anche questa lunga ballata, che si iscrive a pieno titolo in un “filone” che ha attraversato la canzone d'autore pressoché in tutte le lingue: quello degli uccelli come simbolo estremo di Libertà, rappresentato dal loro libero volo nel cielo. Si tratta, naturalmente, di un simbolo e di una metafora antichi quanto il mondo: ingabbiare un uccello è un attentato alla libertà naturale di ogni essere vivente (“Uccello in gabbia, non canta per amor, canta per rabbia”, recita un detto popolare), ivi compreso quell'essere che ha l'ingabbiamento dei suoi simili e di ogni altro essere animale o vegetale tra le sue attività preferite da tempo immemore. E così, questa canzone va senz'altro a fare compagnia a Bird on the Wire di Leonard Cohen, alle Cinque anatre di Francesco Guccini e agli Oiseaux de passage di Georges Brassens, dalla poesia di Richepin. [RV]