| Original | Traduzione finlandese 4 / Finnish translation 4 / Traduction... |
| OMKRING TIGGARN FRÅN LUOSSA | MIEROLAISEN YMPÄRILLÄ |
| | |
| Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, | Mierolaisen ympärille kaikki piiriin istuivat, |
| och vid lägerelden hörde de hans sång. | kun hän nuotiolla lauloi lauluaan. |
| Och om bettlare och vägmän och om underbara ting, | Kulkurit ja kerjäläiset, ihmeelliset tarinat |
| och om sin längtan sjöng han hela natten lång: | ukko loihti laulaessaan kaipuustaan. |
| | |
| »Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, | Jokin tuolla puolen vuorten, kukkain, tähtien ja laulun, |
| det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. | jokin tuolla puolen kuuman sydämeni huminoi. |
| Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: | Kuulkaa, jokin käy ja kuiskii, houkuttelee mua, pyytää: |
| "Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!" | Tule tänne, sillä maa ei valtakuntas' olla voi. |
| | |
| Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, | Olen aaltoin hiljaisien liplatusta kuunnellut, |
| om de vildaste havens vila har jag drömt. | levost' uneksinut meren raivoisan. |
| Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, | Hengessäni olen maahan hahmottomaan kulkenut, |
| där det käraste vi kände skall bli glömt. | missä unohdamme kaikkein rakkaimman. |
| | |
| Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, | Villin kaipauksen soivat kalvaat äidit osaksemme. |
| ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. | Huolten syvyyksistä lapsen ensi huuto kohoaa. |
| Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, | Vuorilla ja tasangoilla temmeltäen näyttelemme |
| och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. | jalopeuraa, kerjäläistä, perhosta ja jumalaa. |
| | |
| Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt, | Istuin hänen vieressänsä, jonka olin kaltainen, |
| redde hon med mjuka händer ömt vårt bo, | laittoi pesäämme hän käsin hellivin. |
| hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt, | Tunsin: mitään omakseni sanoa ma saata en, |
| och jag fördes bort av anden att få ro. | lähdin loitos, että rauhan löytäisin. |
| | |
| Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran, | Mitä rakastan, on kauas kätkettynä katseeltani. |
| och min rätta väg är hög och underbar. | Tieni korkean ja ihmeellisen nään. |
| Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran: | Kesken melun tahdon pyytää: Ota kaikki, Jumalani, |
| "Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!" | mutta anna, mitä täällä omista ei yksikään. |
| | |
| Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, | Etkö sinne tahdo, veli, kylmäin virtain myötä tulla, |
| där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd. | missä meri hiljaa uinuu vuorten seppel rannoillaan. |
| Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, | Kulta-usvissa on jossain tuolla puolen koti mulla. |
| mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. | Siellä äiti hiljaa vartoo ruusupuku verhonaan. |
| | |
| Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, | Poskiamme vilvoitelkoon vesi suolainen ja musta, |
| må vi vara mil från livet innan morgonen är full! | ennenkuin on aamu, vieköön tuolle puolen elämän. |
| Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda | Kuulunut en tähän maahan, kärsin vaivaa, ahdistusta |
| led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull. | vuoksi epäuskon, rakkauden levottoman, kiihkeän. |
| | |
| Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga, | Näkinkenkärannikolle johtaa ruusuportti avoin. |
| där i vila multna vraken och de trötta män få ro. | Siell' on leposija miesten, laivahylkyjen. |
| Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga | Laulut, joit' ei täällä kuulla, soivat siellä viulun tavoin. |
| under valv där evigt unga barn av saligheten bo.« | Ikuisesti nuoret lapset leikkii alla holvien. |
