Häxprocess

Kjell Höglund

Originale

Version française – LE PROCÈS DES SORCIÈRES – Marco Valdo M.I. –...

HÄXPROCESS Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill och fastän häxprocesser hörde gångna tider till så har vi inte glömt principen, den är alltför bra den kommer väl till pass när det är något vi vill ha och eftersom ju ännu inte allt är perfekt så behövs det då och då ett passande objekt på vilket vi kan avreagera vår affekt och därigenom återfå en smula självrespekt vi behöver sällan någon lysande ursäkt det räcker många gånger med en påhittad defekt sen samlas alla rättvisans vänner till process som pågår bakom lyckta dörrar vanligtvis till dess att dom i målet fallit efter fastställt formulär efteråt förklarar vi vårt handlingssätt så här: "allting går ju ännu inte riktigt som vi vill så då brände vi för säkerhets skull en häxa till" Det äckel som du känner för din egen existens din brist på kompetens och din impotens ditt eviga tvivel på din intelligens din längtan efter ordning och struktur och konsekvens, dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi allt det här är svårt att konfrontera fast du vill så då bränner du för säkerhets skull en häxa till Du drömmer att du ligger med Brigitte Bardot i tusen och en natt och sen i tusen och två du drömmer att du reser jorden runt som millionär och utan svårigheter får precis det du begär du drömmer att du lever i lyx och överflöd du önskar att en särskild som du tänker på var död men du vågar aldrig säja högt det här du vill så då bränner du för säkerhets skull en häxa till Du har lust att göra någon illa med en kniv och köra över någon med ett lokomotiv utåt vill du gärna verka mjuk och sensitiv fast du innerst inne helst vill vara rå och primitiv du älskar att se andra råka riktigt illa ut och tänka på små elakheter som du gjort förut men det är svårt att erkänna detta som du vill så då bränner du för säkerhets skull en häxa till Du är rädd för att få syfilis och gonorré eller kanske cancer eller TBC annars är du för det mesta ganska så blasé och vägrar att ta ansvar och vågar inte se du snattar regelbundet om du bara kommer åt och för att nån ska bry sej om dej brister du i gråt du älskar att betrakta dej som missförstått geni och hellre än att gripa in så låter du bli du ljuger vanemässigt utan några samvetskval du har kanske inte råd att ha någon moral men lite skäms du nog när du ser vad du ställt till så då bränner du för säkerhets skull en häxa till Du hatar nog egentligen dej själv och det du gör så varför inte tala med din hypnotisör? säj vad du känner och begär betänketid säj honom att du faktiskt är en individ det är bara som du tror att du är invalid du måste börja tänka om för det är ont om tid du är gammal nog att veta vad du vill eller bränner du för säkerhets skull en häxa till? Genom att vi själva en gång tvingades ge upp bär vi på ett ständigt hat mot dom som ändå sluppit undan och som hållit kvar en bit av sin vision vi kan inte tåla det, vi skrider till aktion. En bitter besvikelse det är vad vi har kvar Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har det enda vi kan hoppas är att slippa reflektera att få tro att allt är bra och slippa diskutera att slippa minnas och få tänka att vi har det gott att få låtsas att vi faktiskt aldrig har förstått att få glömma att våra förhoppningar har grusats det är den drog med vilken våra hjärnor har berusats och när vi påminns om det vi helst av allt vill glömma av någon som trots allt inte upphört med att drömma någon som förmår att se alternativ skönja något bättre och kämpa för sitt liv då grips vi av ett raseri som skakar oss i grunden vi känner att vi står inför den avgörande stunden nu måste vi handla om vi inte ska förgöras om inte våra självbedrägerier ska förstöras Och plötsligt förstår vi i en galen konklusion att allt beror på just denna enda person allt jävelskap beror på den här konspiratören han står bakom allt det hemska, han är sabotören han har stiftat ondskefulla anslag mot oss alla för att störta ner oss i fördärvet att förfalla han spinner lömska planer och lägger upp intriger han rår för att marken sjunker och att vattnet stiger. Vi offrar våra barn i ett cyniskt dubbelspel vi kallar gott för ont och vi kallar rätt för fel så sprider vi vår sjukdom till nästa generation dom schizofrena vittnar om vår kusliga mission Paranojan kramar oss till Hammarforsens dån det känns som om vi skulle explodera innifrån det doftar svagt från längesen av hägg och kamomill ändå bränner vi för säkerhets skull en häxa till. Genom alla tider har vi haft detta behov ur djupet av vår skuld har vi skrikit efter rov att finna nån att skylla på, att bränna varje häxa att statuera ett exempel, lära dom en läxa Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår och hela vår kultur är byggd på denna metafor vårt mänskliga tänkande är genomsyrat av myten om en sinnesfrid som gudarna gav i den mån vi uppfyllde ett oavvisligt krav så vi har lagt miljoner i en för tidig grav ty villkoret för sinnesfrid var offer i blod och det var ett språk som vi verkligen förstod Dom allra första kristna fick lida hemska kval vi slängde dom för vilddjuren i hundratusental sen blev vi kristna själva och till inkvisitionen släpade vi kättare till avbön inför tronen Och dom som vägrade fick den behandling dom var värda vi får alla räkna med den del vi är beskärda och alla dom som tänkte stort och fritt men inte rätt fick lön för mödan på vårt eget speciella sätt. En del var kloka nog att inse att dom hade fel Galilei medgav till exempel medgav för sin del att jorden, trots tecken på motsatsen, stod still så den gången slapp vi faktiskt bränna upp en häxa till. Biskop Brask var slug, han var en man för sej en lapp i sigillet, och så klarade han sej men i många milljoner fick vi judar brända så många faktiskt att man frågat hur det kunde hända Men det händer hela tiden och det händer nu vem sätter eld på nästa bål, det är väl aldrig du? jakten på häxorna rasar som förut för varje nedlagd syndabock så skjuter vi salut Nåde dom som råkat födas utomlands nånstans sådana förser vi lätt med både horn och svans och kommunister äter vi med glupande aptit och blänger snett på den som inte råkar vara vit Allsköns lösa existenser härjar i terrängen och kryper kring bland barndomsblommorna på sommarängen brottslingar och slödder av allehanda slag hedningar och halvblod förpestar natt och dag Farliga fifflare smyger på tå misstänkta mörkmän i varje ögonvrå i den gröna lunden slår en näktergal sin drill och under tiden bränner vi en liten häxa till Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här? det finns en speciell grupp av människor som är glada åt att häxbålen flammar då och då och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen fria att se om sitt hus och reparera låsen Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld som spelar ut vår skräck på ett så raffinerat sätt att vi inte längre vet vad som är fel och rätt Det finns dom som vet hur en slipsten ska dras som lärt sej hur vi förkrökta stackare ska tas vi märker ingenting för när dom utför sina brott då slåss vi mot väderkvarnar liksom Don Quixote Dom rumsterar ostört mens vi sneglar på nåt annat dom stjäl i skydd av blåa dunster något rent förbannat och ur bakhåll vittjas våra fickor mycket fort medan vi bestraffar dom som inget ont har gjort Det finns dom som likt en trollkarl på en varieté lurar oss att se det som inte finns att se som trollar kort ur ärmen och bakar bröd i hatten som till ädelt vin förvandlar vanligt, simpelt vatten Och vi i publiken, vi applåderar häpet Hej! En kanin ur intet, nej, det var väl näpet Världen vill bedragas och knappt någon tänker på vilka som har betalat hela denna show Dom som tar hem vinsterna på varieténs roulett står i dimridån och kastar fram en falsk polett och vi som står och spelar börjar anklaga varann det var han, nej det var han, nej det var faktiskt han Vi söker oss en syndabock och spelet rullar på... ...och lampor blinkar. Ska vi aldrig lära oss förstå att det är något skumt med att banken alltid vinner trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner Det tjänar inget till att jaga häxor i det blå det är spelets regler som vi måste ändra på utfall på rouletten kan regleras som man vill vi behöver inte bränna upp en enda häxa till.

LE PROCÈS DES SORCIÈRES Si on veut, il est facile de trouver des boucs émissaires Et bien que soit passé le temps des procès de sorcières, On n’en a pas oublié le principe, il est toujours bon ; Quand on veut quelque chose, toujours il répond Et comme le monde n’est pas encore parfait, Si parfois, on en a besoin, il est toujours prêt Pour qu’on donne libre cours à nos émotions Et qu’on se retrouve une once de considération. Nous avons rarement besoin d’un prétexte clair, Souvent suffit un défaut imaginaire. Alors, les amis de la justice se réunissent pour le procès Qu’on déroule à huis clos, en secret, Et rend un verdict selon la coutume usuelle Et ensuite, nous donnons la justification habituelle : « Tout n’est pas encore exactement comme on l’aurait souhaité, On a donc brûlé une autre sorcière pour des raisons de sécurité. » Le dégoût que vous ressentez pour votre existence, Votre manque de compétence et votre impuissance, Le doute que vous avez éternellement quant à votre intelligence, Votre désir d’ordre, de structure et de cohérence, Les livres à lire que vous n’avez jamais regardés, Les lettres que vous n’avez jamais écrites et votre mentale cécité Sont choses difficiles à affronter, même quand vous le voulez ; Alors, vous mettez une autre sorcière au bûcher pour des raisons de sécurité. Vous rêvez de coucher avec des houris, Pour mille et une nuits, pour mille et deux nuits. Vous rêvez de parcourir le monde en millionnaires enviés Et obtenir exactement tout ce que vous voulez. Vous rêvez de vivre dans le luxe et l’abondance Vous voulez la mort d’autrui avec insistance, Mais vous n’osez jamais vraiment l’avouer. Alors, vous mettez une autre sorcière au bûcher pour des raisons de sécurité. Vous voulez empoisonner, poignarder ou pendre Ou avec une locomotive écraser les plus tendres. De l’extérieur, vous aimez avoir l’air aimable et sensible, Mais au dedans, votre volonté est cruelle et primitive. Il vous plaît particulièrement de voir les autres mal finir Et de ressasser vos vilaines petites vilenies ou encore pire. Mais il est difficile de reconnaître sa propre malignité ; Alors, vous mettez une autre sorcière au bûcher pour des raisons de sécurité. Vous avez peur d’attraper le sida ou la syphilis, Le cancer, la tuberculose ou la chaude-pisse. Pour le reste, vous êtes surtout une baudruche Qui refuse ses responsabilités et fait l’autruche. Vous volez dès que vous en avez l’occasion Et vous pleurez et vous réclamez la compassion. Vous vous prenez pour un génie incompris Et plutôt que d’agir, vous laissez tout aller de mal en pis. Vous mentez par habitude sans aucune réticence, Il vous manque sans doute une conscience. Vous avez peut-être honte de ce que vous avez perpétré, Alors, vous mettez une autre sorcière au bûcher pour des raisons de sécurité. En réalité, vous vous détestez et ça vous attriste, Alors pourquoi ne pas en parler à votre analyste ? Dites-lui ce que vous ressentez et s’il s’étonne, Dites-lui que vous êtes vraiment une personne, Que vous êtes malade, que vous souffrez tellement. Pensez à votre réputation, car il reste peu de temps, Car vous êtes assez vieux et qu’il faut vous hâter. Alors, mettez une autre sorcière au bûcher pour des raisons de sécurité ? Comme nous avons été contraints de nous rendre, Notre ressentiment est fort et notre haine n’est pas tendre Pour celui qui a conservé ses idées et qui ne s’est pas rendu, On ne peut pas le tolérer, car nous avons perdu. Tout ce qui nous reste est une amère désillusion, Tout ce que nous avons est amertume et illusion, Tout ce qu’on peut espérer, c’est ignorer, Et croire que tout est juste et se garder de discuter. Éviter de se souvenir et penser que ça va bien, Faire semblant de ne comprendre jamais rien, Nier que nos espérances ont pris l’eau, Que la drogue nous a chamboulé le cerveau Et quand la mémoire vient, tout oublier. Éviter celui-là qui n’a pas cessé de rêver, Celui-là qui veut un autre monde, qui a d’autres envies, Qui conçoit un avenir meilleur et lutte pour la vie. Et alors, il nous prend un ressentiment incisif, On sent qu’on vit un moment décisif Qu’il faut agir pour ne pas être anéantis, Pour ne pas laisser nos espoirs démentis, Et soudain, on conclut follement, Que d’une seule personne tout dépend, Que toute cette diablerie est la faute de ce saboteur, Que derrière chaque mystère se cache un conspirateur Qui mène un diabolique complot Pour nous plonger tous dans le fiasco, Qui trame des plans odieux et manigance des mystères, Qui décide de faire monter l’eau et de noyer la terre. Alors, on sacrifie nos descendants dans un jeu menteur : Le bien, on l’appelle le mal ; le juste, on le nomme l’erreur. Puis, on passe la maladie aux enfants de demain, De notre lugubre mission, les schizophrènes témoins. Telle une immense cascade, la paranoïa nous abasourdit, On explose à l’intérieur tandis que du passé surgit Une senteur faible et lointaine de cerises, de camomille et d’été ; Alors, on remet une sorcière sur le bûcher pour des raisons de sécurité. À chaque époque, nous avons eu cette nécessité D’inciter à l’erreur pour couvrir notre culpabilité, Pour trouver à blâmer, pour brûler les sorcières, Pour faire un exemple, pour punir ces mégères. Nous avons crucifié Jésus et tant d’autres encore Et bâti une culture sur cette métaphore. Depuis lors, la pensée humaine est imprégnée Du mythe d’une paix intérieure par les dieux donnée. Ainsi, on a répondu à la honte qui nous plombe Et mis prématurément des millions de gens dans la tombe. Car la condition de la paix intérieure est le sacrifice sanglant Et c’est une langue qu’on comprend aisément. Les tout premiers chrétiens ont dû subir le châtiment de l’enfer, On les a jetés aux bêtes féroces, on les a mis aux fers. Puis, avec l’Inquisition, les croyants devenus majorité ont traîné Les hérétiques au bûcher pour se faire par le Père Éternel pardonner. Ceux qui n’étaient pas d’accord ont reçu le traitement qu’ils méritent, Car on doit tous soutenir ceux qui mènent et ce qu’on hérite ; Tous ceux qui pensaient innocents à de grandes choses et à la liberté Ont été dûment récompensés par les Autorités. Certains ont été assez futés pour revoir à temps leur position Galilée, par exemple, malgré ses signes de dénégation, Pour sa part, a proclamé l’immobilité de la Terre. Et ainsi, cette fois-là, on a évité de brûler une autre sorcière. L’évêque Brask était intelligent, c’était une exception, Un bout de papier caché démentit sa soumission. Cependant, les Juifs, par millions, on les a brûlés ; Tant à se demander comment cela a pu arriver Et brûler le dissident, ça arrive encore maintenant parfois. Qui donc va allumer le prochain bûcher, ne serait-ce pas toi ? Comme avant, la chasse aux sorcières réjouit nos cantons, Pour chaque bouc émissaire abattu, on tire une salve de canon. Si par hasard, arrive un étranger, On lui colle à l’instant un faux nez On croque du communiste sans ménagement Et on regarde de travers celui qui n’est pas blanc. Pourtant, mille formes de vie libre animent les champs Et se glissent l’été parmi les petites fleurs des enfants. Des voyous et des vauriens de tout acabit, Des païens et des métis nous empestent jour et nuit, De dangereux escrocs se faufilent dans le noir, On regarde d’un œil noir passer des hommes noirs. Un rossignol gringotte dans le bosquet vert, Et pendant ce temps, on met au bûcher une autre sorcière. Maintenant : à qui profite tout ça ? Réfléchissons un peu. Il s’agit, voyez-vous, de gens qui sont heureux De voir ici et là le bûcher des sorcières s’allumer, Ravis de voir chasser des fantômes dans l’obscurité. Ce sont eux qui se frottent les mains et sifflent un petit air, Quand une nuit de Walpurgis, brûlent les boucs émissaires Alors qu’eux, les mains sales s’en vont libres, Dormir en leur maison après avoir fermé la serrure. Ils exploitent notre désillusion et notre culpabilité. Pour qu’on ne s’aperçoive pas qu’ils viennent de nous voler. Ils jouent sur nos peurs un jeu si fin Qu’on ne sait plus ce qui est mal et ce qui est bien. Ils savent faire tourner la meule et se faire du blé Et se jouer de nous, pauvres corps courbés. Nous, on ne voit rien de leurs détournements Et on se retrouve Dons Quichotte face aux moulins à vent. Ils profitent tranquillement quand nous regardons ailleurs, Ils se tiennent derrière des nuages de vapeur Et de nos efforts cumulés, font leur capital Et alors, on condamne ceux qui n’ont fait aucun mal. Ils ressemblent au magicien d’un spectacle de variétés. Qui nous abuse de fausses réalités, Qui fait des tours étonnants, sort une colombe son chapeau, Qui fait du pain avec le gâteau et transforme le vin en eau. Et nous, le bon public, on applaudit ses prestations : Un lapin est sorti du néant, il est vraiment mignon. Le monde veut être trompé et il pense à peine À ce qu’il a payé pour toute cette scène. Le tricheur jette une fausse carte sur la table, Et ramène à la maison ses gains considérables. Et nous, dépités, on s’accuse l’un l’autre. C’est lui ! Non, c’est lui ! Non, c’était l’autre… ! On cherche un nouveau bouc et le spectacle peut reprendre. Quelque chose clignote. Apprendrons-nous jamais à comprendre Qu’il y a quelque chose de louche quand la banque gagne toujours, Même si au coin de la rue, le bûcher flambe nuit et jour ? Il ne sert à rien de chasser les sorcières dans l’obscurité, Ce sont les règles du jeu que nous devons changer. Jouer sans tricher, si on le veut, nous, nous pouvons le faire, Et nous, on n’aura pas besoin de brûler une autre sorcière.