| Original | Svensk översättning av Riccardo Venturi
|
| IL TEMPO CHE RESTA | TIDEN SOM FINNS KVAR |
| | |
| E resta la mia inappartenenza, | Och det finns kvar min otillhörighet, |
| il barbaro richiamo senza terra, l'accoglienza | den barbariska, landlösa dragningskraften, mottagandet |
| al vento che devasta ogni parvenza | vid vinden som sopar bort allting i synen |
| | |
| Resta il corpo abbandonato al suo deserto, | Kroppen övergiven i sin öken, |
| lo sguardo che traguarda un cielo assurdo, il mare aperto | blicket som siktar på en absurd himmel, havet som öppnas |
| ad ogni viandante che va incerto | för alla vägfarande som far i ovisshet |
| | |
| E resta pure l'odio senza oggetto, | Och det finns kvar också hatet utan syfte, |
| l'amore che ne stilla senza colpa dentro al petto, | kärleken som utan skuld dryper därifrån i hjärtat, |
| ed il furore del silenzio | och tystnadens raseri |
| | |
| E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza, | Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla, |
| resta la fragile sapienza | och det finns kvar den svaga visheten |
| di ciò che scuote e forma la mia essenza. | av vad rör och bildar mitt väsen. |
| | |
| Resta un concerto di luci abbaglianti | Det finns kvar en konsert av bländande ljus |
| viste all'orizzonte, quella notte, là davanti, | man såg vid horisonten den där natten, där forut |
| i fulmini sul monte, i loro schianti | blixtarna högt på berget och deras åskor |
| | |
| Resta la carezza del tuo ventre, | Och det finns kvar ditt underlivs smekning, |
| il timido esitare della notte nella mente, | den blyga, svaga nattljuset inne i mitt sinne |
| che non ha da pensare se ti sente | som inte undrar om det hör dig |
| | |
| Resta l'ebbrezza di due canti, | Det finns kvar ett par berusande sånger |
| che mi affascina, e mi lacera l'angoscia di quei pianti, | som tjusar mig, det smärtar mig den oroande gråten, |
| il bilico di mondi discordanti | vi svävar mellan två stridiga världer |
| | |
| Resta il riso, che non so perché si ride, | Skrattet - varför man skrattar vet jag inte - |
| non conosce meta né dolore perché vive | har inget mål och ingen sorg ty det lever |
| e non c'è colpa alcuna per chi vive | och det finns ingen skuld för de, som lever |
| | |
| E resta la parola, resta la sua notte, resta la mia riconoscenza, | Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla, |
| resta la fragile sapienza | och det finns kvar den svaga visheten |
| di ciò che scuote e forma la mia essenza. | av vad rör och bildar mitt väsen. |
| | |
| E questo è il tempo che resta, | Och här är tiden, som finns kvar, |
| e questo è il tempo che resta. | och här är tiden, som finns kvar. |
