Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Lars Wivallius

Originale

La versione poetica inglese di John Irons

KLAGE-WIJSA, ÖFWER THENNA TORRA OCH KALLA WÅÅHR Laurentii Wivallii Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr. Siunges som: Then signade dagh/ then signade stund/etc. 1642. 1. En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort Och Wintrens föda fördrifwer/ Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/ Och liten glädie oss gifwer/ Sool warma/ förbarma/ Hoos Wädreth tort/ Nu kölden Sommaren rifwer. 2. Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/ Lät warm Dagg Örterna fuchta/ Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/ The späda Blomsteren tuchta/ War nådigh/ war nådigh/ för them iagh beer/ Som HERran tiena och fruchta/ 3. Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/ Ey twinga Rosorna röda/ Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/ At han ey Bondan kan föda/ Bewara/ från fahra/ I allan tijdh/ Then späda Jordenes gröda. 4. Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/ Hielp Molnen högre upstiga/ Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/ Som Kölden twingar at tiga/ Lät siunga/ de unga/ Medh Stämmor mång: Lät Barnen danza och niga. 5. Låt danza å radh/ Folck stoora och små/ Låt feerla Sommarens Färlor. På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/ The wååta himmelska Pärlor/ Lät qwittra/ lät tittra/ Steglisor små. Hoos granna Swänska Sädsärlor. 6. Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/ Lät lefwa Sommarens Swaala. Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/ Som nu mon sorgeligt taala. Giff Sommar/ giff Blommer/ Giff gott grönt Höö/ Lät Gööken roopa och gaala. 7. Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/ När Natt och Dagh sigh åthskilia/ Lät höras mong leek/ om Sommarens tid. Diwr danza/ spela och gilja/ I Strömer/ ey glömmer/ Mong Lax/ mong Ijd/ Mong Fisk tå hafwa sin wilia. 8. Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/ Lät Duggrägn warma neerfalla/ Och locka til Sång/ then Fougel som haar Tyst warit Winteren kalla/ Lät klinga/ lät springa/ Mongt hion/ mongt paar/ Lät frögdas Menniskior alla. 9. Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/ Och helsa Byiar och Städer/ Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/ Som går i tunna Lijnklädher/ I Dalar/ Trast taalar/ Och mong Munn leer/ Och mong Trumetare qwäder. 10. Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/ Som titt skeen ingom wilt spaara/ Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen Lät Köld och Torka bortfara/ Nu länchta/ nu tränchta/ Qwinnor och Män/ At gå i Soolskijnet klara. 11. Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/ Lät grönska Skogar och Daalar/ Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/ Mong Bondes hierta hugswalar/ Lät siunga/ mång Tunga/ Om Frögd igen/ Som nu bedröfweligt taalar. 12. Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/ See til at oss intet trängier/ Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/ Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/ Lät kranzas/ lät danzas/ Medh Frögd och Tucht/ lät bäddas brokota Sänger. 13. lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/ lät danza lilla lekatten/ lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/ lät skönt wäär blåsa på Hatten/ På Ängen/ giff Sängen/ I Gräset grön/ Åth them som färdas om Natten. 14. lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/ Och trygg på reesa sigh gifwa/ lät Köpmänner gå til Watn och land/ Tijt the hälst Handelen drifwa/ Aff Rooser/ och Koosor/ Ibland all Stand/ lät mongen frögdefull blifwa. 15. lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står I mång grön lustigan Skugga/ Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/ På Bäär och Äplen lät tugga/ Från Plogen/ åth Skogen/ Så widt han nåår/ lät Oxen titta och glugga. 16. Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/ Driff Fää och Fänadt åth Skogen/ lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/ Lät Bonden glädias widh Plogen/ Höst mustigh/ gör lustigh/ Lät Säden fåås/ Aff Åkren ymnigh och mogen. 17. Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/ Hielp fylla Bingarna blotta/ När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/ At hwila lemmarna trötta/ Still Wreden/ giff Freden/ Mong Pijga/ mong Dräng/ Tå glädias öfwer all måtta. 18. På Blomster och Löff lät stimma the Bij/ Som dragha Honungen söta. Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/ Ther sigh twå Krigzhärar möta/ Still Wreden/ giff Freden/ Gudh statt oss bij/ Som bäst kan Fienden stöta. 19. Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/ Tu råår om Himmelens Fäste/ Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/ Hielp oss till Foot och Häste. Gör frodigt/ frimodigt/ Hwad nu är kalt/ Tu west allena wårt bäste. 20. Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/ Förlåt oss bristerna swåra/ Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/ Nu fölia dagarna wåra/ Låt falla/ medh alla/ Tin wredes Hoot/ Och dämp alt hwad oss kan dåra. 21. Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät Altijdh rätt nyttia och bruka/ Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär Som tuchtigt sina Bord duka/ Och hielpa/ ey stiälpa/ Then Hand som bär/ Een tom och söndrigan Krwka. 22. Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/ Som Åhrsens tijder weet deela/ Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/ At Ny och Nedan ey feela/ The andra/ til wandra/ Til tomma Bool/ Som aldrigh hielpa siukt heela. Ttryckt i Stockholm/ Åhr 1642.

DIRGE OVER THIS DRY AND COLD SPRING A dry and cold spring speeds summer’s demise, of winter food us depriving. Grant help, heav’nly King, see spring how it flies and little joy we’re deriving. Sun warm us, don’t harm us! For winds chastise and cold the summer is riving. Good May-rain set free, let drizzle allay, let warm dew feed plants that famish! let drought banished be, let frost cease to flay and cause all young flowers to languish. Your curse flee, show mercy! For those I pray who serve and fear God with anguish. Let weather forlorn and drought so unkind not force red roses to perish, let fields meant for corn the farmer not find so barren they no man can nourish! Make danger a stranger, and always mind the earth’s young crops so they flourish! Let heaven’s great door wide open now swing help clouds that would be ascending, let us soon hear sweet nightingales sing whose lays the cold’s been preventing! Let voices rejoice as young hearts take wing! Let children’s dance know no ending! Let folk hand in hand now dance, one and all, let summer’s butterflies flutter! On petals let stand, on leaves sweetly sprawl moist pearls too lovely to utter! let twitter and chitter goldfinches small with finest wagtails that scutter! Give comfort and joy, let larks call and play, let summer’s swallows not perish. Our sad breasts alloy that only dismay now feel, though Sweden we cherish! Give summer, late-comer, give good green hay, let cuckoos cry out with relish! When daybreak is near, or mild eventide sees day with night alternating We luring calls hear at summer’s divide, God’s creatures dance, play, are mating! in rivers there quiver salmon and ide their spawning anticipating! Our days make them long, our nights make them clear, let light, warm drizzle be falling enticing to song all birds that have here been mute in winter appalling! let couples, redoubled both far and near rejoice, now summer is calling! Make fruitful each crop, each creature beguile o’er town and village when faring, The ploughman’s limbs hop and dance all the while he thin-spun linen is wearing. Each thrush in dale gushes and folk all smile and many a trumpeter’s blaring. Oh, sun ever bright, you poor man’s true friend, your rays nobody denying, light up our dwellings with summer again let cold and drought off be hying! Hard-pressed though soon blessed go women and men where’er sun’s warmth they are spying. Our sorrows make brief, the ploughman befriend, let green deck forest and valley, from drought grant relief, and moisture now send so farmers’ hearts soon may rally! Rejoicing, let voices in joy ascend that yet but mournful words tally! Let green clothe the trees, let fruit fill the earth, ensure no need can oppress us, to quickening breeze full-scented give birth from field, mead, forest to bless us! Grant garlanding, dancing with measured mirth, let bright-hued beds convalesce us! Let grass become lush and flowers fair to see, let ermines frolic and revel, let cool breezes brush us far out at sea, let soft winds hat-strings unravel! In meadows find beds or in green-clad lea for those that nightly do travel. Let craftsmen display the skill of their hand and journey safe from all stealing, let merchants find way on water and land to where they fain would be dealing! By nosegays and pathways the joy expand which high and low may be feeling! Let days become warm! Let herdsmen still keep their watch in pleasant shade hunching, while shaking an arm at goats and at sheep, on apples and berries lunching! From ploughshare to bough fair in one wide sweep let oxen stare, their cud munching! Let livestock now graze, from stalls oxen prise, to forests drive cattle willing! Let working beasts gaze ’neath God’s open skies, let ploughmen rejoice while tilling! Let fields share full yield where the final prize is ripe corn ready for milling! Their meadows let flower, their furrows turn green, their granaries help replenish! With farmers in power, no soldier has seen from lack of bed he need perish. Wrath cease now, give peace now! Both lad and colleen know endless joys they can cherish. Let crowding bees hum round flower and leaf while honey sweet they’re extracting! The air though is dumb from screams and sore grief where armies war are enacting. Wrath cease now, give peace now, God grant relief, to stop our foes from impacting! O’er war you are king, o’er all you are lord, o’er heaven’s stronghold presiding. And thus everything I do you accord. Help us on foot or when riding! Make flourish and nourish what’s cold and flawed! You are our solace abiding. Oh God, we have sinned against you, forgive our many failings’ confusion! Let penance rescind them, for we would live our new lives free from illusion. Though wroth, be you loath our hearts to misgive, though free from harmful delusion! Restrain our desires, and teach us through prayers to rightly use what you’ve given! Whatever transpires, pray lessen the cares of those to frugal life driven, assist and resist not the hand that bears a bowl that’s empty and riven! Grant them a good year, and o’er them let reign your sun that seasons does sever, the moon too so clear, let wax and let wane that its pure light they lack never! But those who oppose you, the sick disdain, may each house shun them for ever!