Банька по-белому
Vladimir Semënovič Vysotskij / Владимир Семёнович ВысоцкийVersione svedese di Ola & Carsten Palmær (1986) | |
NO SAUNA Aticem o fogo bem alto Quero-me dissolver, fundir totalmente; Estirado na ponta da minha bancada Aniquilarei finalmente minhas dúvidas. Deixar-me-ei invadir pelo calor. Um vaso de água fria erradicará o passado. E a tatuagem, feita na impressionável juventude, Esvair-se-á azulada, na esquerda do meu peito. Aticem o fogo bem alto, Perdi-me já para este mundo vil. Embriagar-me-ei pois em vapor, e rugirei alto em meu delírio. Que fés, que demolidas florestas; Que remorsos, que longos caminhos percorridos! No meu peito, lado esquerdo, um perfil de Estaline, E no lado direito a minha Marinka, a face inteira. Então por minha fé indivisa, perdi meus lustros anos de Paraíso. paguei pela minha insensatez Com uma vida despida de alegria. Aticem o fogo bem alto, Perdi-me já para este mundo vil. Embriagar-me-ei pois em vapor, e rugirei alto em meu delírio. Que fés, que demolidas florestas; Que remorsos, que longos caminhos percorridos! No meu peito, lado esquerdo, um perfil de Estaline, E no lado direito a minha Marinka, a face inteira. Recordo-me de uma manhã bem cedo, Apenas o tempo de gritar a meu irmão “socorro!” - e dois jovens guardas, magnífica gente, transportaram-me de uma Sibéria para outra. E depois, na pista de corrida, entre os pântanos, saturados pelas lágrimas e pela humidade, tatuamo-nos com os seu perfil junto ao coração, para ele ouvir o som dos nossos corações quebrando-se. Que fés, que demolidas florestas; Que remorsos, que longos caminhos percorridos! No meu peito, lado esquerdo, um perfil de Estaline, E no lado direito a minha Marinka, a face inteira. Não aqueçam mais a fornalha Esta história causou-me arrepios O vapor percorre-me o cérebro. Necessito tanto sacudir o passado, submergir no calor amigo do vapor; mas as memórias latejam na minha cabeça, e eu carrego em mim estes estigmas em vão tentando afugentar com varas de vidoeiro indeléveis recordações de dias passados. Que fés, que demolidas florestas; Que remorsos, que longos caminhos percorridos! No meu peito, lado esquerdo, um perfil de Estaline, E no lado direito a minha Marinka, a face inteira. | DEN GLÖDHETA BASTUN Elda bastun! Låt ångorna blända mig, bär mig långt bortom vett och förnuft! Gör mig rusig och saligt förgiftad med brännande, renande luft. Jag ska sitta på översta laven långt från mänskornas skitiga spel. Elda väggen till glöd, värdinna, elda tvivlet ut ur min själ. Slå en fräsande skopa på härden, allt är ånga och glömska och tröst fast personkultens tatueringar lyser blå på mitt vänstra bröst. Elda bastun! Låt hettan förblända mig. Gör mig vällustigt, svinaktigt slö! Låt minnena lyfta med ångorna, bränn mitt hjärta med renande glöd. All vår tro ligger kapad i skogarna all vår sorg räcker ändlösa mil. På mitt högra bröst sitter Marinkas bild på mitt vänstra finns Stalins profil. Jag var osjälviskt dum. Jag trodde. Så jag fick vila i paradis. Jag fick byta min hopplösa enfald mot ett kolsvart och meningslöst liv. Elda bastun! Låt ångorna blända mig Bär mig långt bortom vett och förnuft! Gör mig rusig och saligt förgiftad med brännande, renande luft. Jag hann ropa till bror min: Hjälp mig! När de kom i gryningen och två stiliga vakter förde mig från Sibirien till Sibirien. I träsket och i gruvorna åt vi stendamm och drack vår gråt och där stack vi hans bild nära hjärtat så att han kunde höra det slå. Elda bastun! Låt ångorna blända mig bär mig långt bortom vett och förnuft! Gör mig rusig och saligt förgiftad med brännande, renande luft. Slå en skopa på glödheta stenarna, jag vill glömma mitt liv och mig själv. Jag fick nog av de iskalla dimmorna, ge mig dimma som bränner som eld. Jag var oskyldig. Jag blev benådad men vem ger mig tillbaka mitt liv? Och jag piskar bröstet med riset på mitt arv från en dyster tid. Elda bastun! Låt ångorna blända mig bär mig långt bortom vett och förnuft! Gör mig rusig och saligt förgiftad med brännande, renande luft. |