'A Flobert o Sant'Anastasia
Gruppo Operaio E Zézi| Original | Svensk översättning av Riccardo Venturi |
| 'A FLOBERT O SANT'ANASTASIA [Da un servizio del Giornale Radio RAI del 12 aprile 1975; la voce è di Luigi Necco, che era accorso sul luogo dell'esplosione] ...Ecco un servizio della nostra redazione napoletana: Qui è Napoli, vi parla Luigi Necco. 11 morti e un disperso, un operaio che manca tuttora all'appello Questo è il pesante bilancio dello scoppio avvenuto ieri alla Flobert's, una fabbrica di munizioni per armi giocattolo di Sant'Anastasia, un comune alle spalle del Vesuvio. I feriti sono 10, due hanno riportato gravi ustioni, cinque sono donne. Il ministro dell'interno ha disposto un'inchiesta, ma sembra già accertato che nella fabbrica di Sant'Anastasia si procedeva a lavorazioni non autorizzate di esplosivi per micidiali armi giocattolo. Al momento del primo scoppio, alle 13:25 di ieri, nella fabbrica si trovavano 60 persone, in maggioranza donne. Nella baracca vicino alle 200.000 cartucce già preparate si trovavano 13 operai scaraventati dall'esplosione fino a cento metri dal luogo dove lavoravano. 11 sono morti, uno è ferito, uno è disperso. Stamattina si stanno cercando sue notizie o sue tracce sotto le macerie polverizzate. Finora è stato possibile identificare con certezza soltanto 5 delle 11 vittime. Dieci dei morti erano stati assunti appena due settimane fa. Non erano più contadini, non erano ancora operai, per sfuggire alla disoccupazione e alla miseria avevano accettato un compromesso con la morte lavorando in uno stabilimento che, nonostante leggi e regolamenti, si è dimostrato insicuro al pari delle micidiali baracchette dove si fabbricano i fuochi d'artificio. A voi Roma. ...Il presidente della Repubblica, Leone, non appena appresa notizia della sciagura ha espresso il suo cordoglio ai familiari delle vittime. Viernarì unnice aprile 'a Sant'Anastasia n'u tratto 'nu rummore sentiett' 'e ch' paura. Je ascevo 'a faticà manc'a forza 'e cammenà p'à via addumandà: 'sta botta che sarrà. 'A Massaria 'e Rumano 'na fabbrica è scuppiata e 'a ggente ca fujeva e ll'ate ca chiagneva. Chi jeva e chi turnava p'à paura e ll'ati botte ma arrivato 'nnanz' 'o canciello Maronn' e ch' maciello! Din't vuliette trasì me sentiette 'e svenì 'nterr' 'na capa steva e 'o cuorpo nn' 'o teneva. Cammino e ch' tristezza m'avoto e ncopp' 'a rezza dduje pover' operaje cu 'e carne tutt'abbruciat'. Quann' arrivano 'e pariente 'e chilli puverielle chiagnevano disperati pè 'lloro figlie perdute. «'O figlio mio addò stà aiutateme a cercà facitelo pe pietà pe fforza ccà adda stà». «Signò, nun alluccate ca forse s'è salvato» e 'a mamma se va avvutà sott' 'a terra 'o vede piglià. So' state duricie 'e muorte p'è famiglie e ch' scunfuorto ma uno nun s'è trovato, povera mamma scunzulata. Sò arrivat' 'e tavute e 'a chiesa simmo jute p'ò l'urdemo saluto p'e cumpagne sfurtunate. P'e mmane nuje pigliamm' tutti 'sti telegramm' so' lettere 'e condoglianze mannate pè crianza. Atterrà l'ajmm' accumpagnat' cu a rraggiaria 'ncuorpo e 'ncopp' 'a chisti muort' giurammo ll'ata pavà... E chi va 'a faticà pur' 'a morte addà affruntà murimm' 'a uno 'a uno p'e colpa 'e 'sti padrune. A chi ajmma aspettà sti padrune a' cundannà ca ce fanno faticà cu 'o pericolo 'e schiattà. Sta ggente senza core cu 'a bandiera tricolore cerca d'arriparà tutt' 'e sbaglie ca fà. Ma vuje nun'ò sapite qual'è 'o dolore nuoste cummigliate cu 'o tricolore 'sti durici lavoratori. Ma nuje l'ajmm' capito cagnamm' 'sti culuri pigliammo a sti padrune e mannammel' 'affanculo. E cu 'a disperazion' 'sti fascisti e 'sti padrune facimmo nu muntone, nu grand' fucarone. Cert' chisto è 'o mumento e 'o mumento 'e cagnà e 'a guida nostra è grossa è 'a bandiera rossa. Compagni pè luttà nun s'adda avè pietà me chesta è 'a verità 'o comunismo è 'a libertà. | MASSAKER I FLOBERT Fredag den 11. april i Sant'Anastasìa plötsligt hörde jag en smäll og jag blev skrämd Jag gick hem från jobbet, hade inte ens kraften att gå så frågade jag under vägen vad i helsike är den här smällen I Masseria ai Romani sprang en fabrik i luften, jag såg människor rädda sig och andra människor gråta En folkmassa i trängsel av fruktan för andra smällar, då jag kom framför ingången fick jag se blodbadet, herre gud Jag beslutade mig att gå in och var nära att svimma, på marken låg ett huvud avskilt från kroppen Jag går fram, ett elände! Jag vänder mig och på staketet ser jag två arbetares förkolnade rester. Under tiden kommer familjerna och de här stackars människorna grät i förtvivlan för sina förlorade söner. “Var är nu min son? Hjälp mig att finna honom, hjälp mig för guds skull, han måste vara här!” “Skrik inte så här, min fru, er son kanske är oskadd...” Men mamman vänder sig och ser, man tar honom upp från marken. Tolv dog i den där dagen, vad förtvivlan för familjerna, men én är annu saknad, stackars mamma i förtvivlan. Likkistorna har ankommit och vi gick till kyrkan för vår sista hälsning till våra stackars kamrater Vi fick i våra händer alla slags telegrammer det är bara kondoleansbrev man skickar av artighet. Däremot har vi begravt dem med ilska i kroppen, och vid de här döda kamraterna har vi svurit det ska ni få betala dyrt för Därför att arbetarna nu har att utsätta sig även för döden, dör vi litet i sänder är det herrarnas skuld. Hur längre ska vi vänta innan man dömer de här herrarna som tvingar oss att arbeta med risk att dö? De här hjärtlösa personerna försöker att gömma alla fel de gör under trikoloren! Men ni kan inte förstå hur mycket vi sörjer och ni täcker med trikoloren de här tolv arbetarna! Men nu är vi fullt medvetna: Vi ska ändra de här färgerna! Fan ta alla herrar, åt helvete med dem! Vi ska driva fascister och herrar till förtvivlan, vi samlar dem alla ihop och gör en stor majbrasa. Säkert är det nu tiden för en stor förändring, vi har en stor vägvisare, det är den röda flaggan Kamrater, vår kamp ska vara utan förbarmande, och sanningen är så här: kommunismen är frihet. |
