Lars Wivallius

Wivallius ‹vivàlliïs›, Lars. - Poeta svedese (Wivalla, Närke, 1605 - Stoccolma 1669). Spirito irrequieto e vagabondo, viaggiò per tutta Europa sotto falsi nomi e titoli, giungendo in tal modo fino a un matrimonio; smascherato, fu perseguitato dal suocero, che ottenne nel 1634 la sua deportazione in Finlandia. Tornato a Stoccolma, fu insegnante e piccolo avvocato. La sua lirica, scritta in gran parte in carcere, è la prima affermazione originale di un poeta svedese. Essa è di carattere occasionale, erotico, cortese, anche idillica, piena di una sensuale gioia di vivere, che si esprime fin nei suoi salmi davidici. La più nota e delicata espressione ne è il poema Ack libertas, due ädla ting ("Ah, libertà, nobile oggetto"), scritto appunto in attesa della condanna. W. non provvide a raccogliere le sue opere; un'edizione completa venne curata da H. Schück (1895).

(Enciclopedia Treccani Online)

*

Lars Wivallius (född Lars Svensson), född 1605 i Vivalla by utanför Örebro, död 1669, var en svensk poet och äventyrare.
Innehåll

1 Biografi
2 Wivallius litterära produktion
3 Utgåvor
4 Litteratur
5 Tonsättningar
6 Externa länkar

Biografi

Wivallius tillhörde en bondesläkt som i början av 1600-talet ägde den bredvid Örebro belägna gården Vivalla, från vilken Lars och hans broder, hovpredikanten Johan Wivallius tog sig namn. Sin första undervisning åtnjöt han i Örebro skola under den 1615 tillträdde utmärkte rektorn Jacob Boose Rudbeckius, bror till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius och prästen och skalden Petrus Rudbeckius. På våren 1623 inskrevs han som student vid Uppsala universitet och erhöll där som medellös och begåvad underhåll i det så kallade kommunitetet.

Men hans lust efter äventyr och möjligen också hans böjelse att studera främmande språk (ett läroämne som den tidens universitet ej kände) drev honom efter två års uppehåll i Uppsala ut på äventyr. Utan något understöd hemifrån irrade han som vagabond omkring i större delen av Europa, och uppgav sig vid ett flertal tillfällen vara svensk adelsman, och kallade sig bland annat för friherre Erik Gyllenstierna. 1628–1629 satt han i fängelse i Nürnberg för stöld.

Under en resa genom Danmark 1629 använde han återigen namnet Erik Gyllenstierna och lyckades med dess hjälp bli gift med en skånsk adelsdam, dotter till Wulff Grijp på Björkeberga. Då bedrägeriet sedermera upptäcktes, blev Wivallius efter en långvarig process – avbruten av några rymningar – dömd till fästning på Kajaneborg i Finland, dit han avfördes 1634. Hans äktenskap hade redan förut förklarats ogiltigt. I fängelset fick han, trots en mängd böneskrifter, stanna ända till 1641, då han begav sig till Stockholm.

Sin första tid på fri fot tillbringade han som ett slags advokat och förde en mängd ganska inkrånglade och svåra processer. Några år efter sin frigivning gifte han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare i Stockholm, och hade med henne flera barn. Genom familjen De la Gardies beskydd blev han även anställd som auditör vid gardet och kvarstod på denna plats till 1651. Hans sista år, vilka han tillbragte på fädernegården Vivalla, utmärks av ett nästan löjligt processraseri, vilket drev de fredliga bönderna i hans hemort till fullständig förtvivlan.
Wivallius litterära produktion

Wivallius poetiska verksamhet tillhör hans ungdomstid. Hans första kända poem skrevs 1625 över en avliden student. Hans övriga dikter tillhör den tid då han satt fängslad i Nürnberg, Danmark, Stockholm och på Kajaneborg. Dessa stycken utmärks av en varm poetisk känsla, ett livligt natursinne och en för denna tid stor formell skicklighet. Även om Wivallius kanske inte tog sin uppgift som skald på stort allvar, så är han en levande svensk klassiker. Sedan han frigetts ur fängelset och inte längre ägde någon yttre anledning att dikta, skrev han endast några latinska poem utan betydelse. Populära blev de dikter där hans frihetslängtan kom till uttryck, såsom "Ack, Liberias, tu ädle ting" och "Varer nu glad, mine fiender all". Verkligt betydande är Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr, vilken gör honom till den främste diktaren bland sina samtida. Möjligen ligger Wivallius bakom översättningen av Opitz "Väll den, som vidt af höga klippor". Han tillskrivs även en tolkning 1625 av en psalm som ännu 1986 infördes i den svenska psalmboken med en i nutid bearbetad titelrad: Till dig ur hjärtegrunden.

(se.wikipedia)