Lingua   

Dialog i Mariagränd

Björn Afzelius


Lingua: Svedese


Ti può interessare anche...

Battan le sette e mezzo
(anonimo)
Midnight Special
(Lead Belly)
Ge ej upp hoppet
(Roland Von Malmborg)


[1974]
Text och musik/Lyrics and music: Björn Afzelius
Album: Vem är det som är rädd?

Vem är det som är rädd?

Björn Afzelius wrote the following notes in his 95 Sånger (95 Songs) book:

"Den på 70-talet välkända förmögenhetsbrottslingen Tony Rosendahl berättade en dag i en tidning om livet och tankarna bakom fängelsesmurarna. Artikeln gjorde mycket djupt intryck på mej, och utöver denna sång blev resultatet också att jag strax efteråt började engagera mej i kriminalvårdspolitiken i Sverige"

"One day in the 70's, Tony Rosendahl, the well known criminal, one day told in a newspaper about the life and the thoughts behind the prison walls. The article made a great impression on me, and after that this song was the result, also immediately afterwards I began to engage myself in criminal care politics in Sweden."
Där satt hon i månskenet, blek och ensam
i gränden, bland lera och sten.
I slitna kläder och med håret på ända
och med nakna blåfrusna ben.
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret
mot muren mittemot.
Hon viskade stilla med trasiga läppar:
Oh gud, vad har jag gjort?

Välkommen hit, min unge man.
Ni har väl inte gått fel?
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan,
men ni har kanske druckit en del.
Jag ser på ert ansikte och era kläder
att ni inte alls hör hit.
Era kläder är nya, era skor är så fina
och er hy är så vacker och vit.

Varför sitter du här på marken och fryser?
sa jag och vinglade till.
Jag ser ju att du darrar och själver och ryser.
Är det verkligen detta du vill?
Jag känner ett ställe dit vi kan gå,
jag är lika ensam som du.
Fast jag har pengar och du ingenting
så är vi tillsammans just nu.

Oh där tar du fel, min unge vän.
Jag är inte ensam, bara kall.
Det finns många som har lika lite som jag,
och en del har ingenting alls.
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta,
och jag själver mest av gråt.
Men sorgen jag känner och värken i kroppen
kan era pengar kanske göra nåt åt.

Så jag satte mej ner på marken bredvid,
och hon var vacker och vän som ett troll.
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget
ta av och försvinna på håll.
Jag somnade under den stjärnklara himlen,
och när jag vaknade hade hon gått.
Men i handen höll jag en liten bit papper
med kvinnans adress som jag fått.

Nu är jag tillbaka där jag hör hemma
i mitt åtta kubikmeters rum.
Nu är det bara väggen som möter min stämma,
men betongen är döv och stum.
Idag tog den frihet jag stal mej slut
efter tio dar i snön.
Fyra par hundar och nio pistoler
kom när jag sprang över sjön.

Så nu sitter jag här, utan sol eller stjärnor,
och klockan kan va' vad som helst.
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och Jesus,
på Lenin och på Marx' manifest.
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens
liv bara rinna ut,
när den samtidigt skyddar förbrytarna som
snart ser till att vår luft tar slut.

Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad.
Därför sitter jag här,
medan dom som har lurat sitt folk på miljoner
lever i Basel och Bern.
Men jag tänker rymma så länge jag lever,
man kan inte bo som en hund.
Och det kommer en dag då sanningen segrar,
så sant som att jorden är rund.

Förr när man inte var stämplad som farlig,
fick man ibland komma ut.
på gården och tala med dom andra,
och enas kring nya beslut.
Men har man svikit förtroenden så många gånger
som jag har hunnit med,
då är det säkrast för landet, för Gud och för kungen
att man hålles i avskildhet.

Jag funderar ibland över dom som har medel
att betala min mat och min säng,
när så många av dom som släpps ut härifrån
så snart är tillbaka igen.
Hur har dom mage att kalla det vård
när man tvingas att leva ett konstgjort liv.
Och vad dom egentligen menar med återanpassning
när man förnedras här hela ens tid.

När man sitter som jag då har man all tid
i världen att tänka på
att trots att man lever sitt liv i en bunker
så finns det alltid en chans att gå.
Och det räddar förståndet att man lever med känslan
av att snart kunna slå sej fri.
Men hur kommer det att gå när någon bestämmer
att nästa gång tar dom ens liv?

Jag talar ofta om revolutionen,
i mina brev till dej.
Och jag jobbar så gott jag kan för att få
dom andra att ena sej.
För vi är ju ändå av samma slag
både arbetare och tjuv.
Vi är alla förtryckta av dom som har pengar,
men hämden blir dubbelt ljuv.

Men nu lämnar jag dej, du min fattiga kvinna
som är min enda tro.
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar,
så känner nån till mina ord.
Det är svårt att nå dej när jag är ute.
Ja, det är svårt att hinna fram.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.

inviata da Ceil Herman - 5/11/2018 - 17:01




Lingua: Inglese

English translation by Ceil Herman
DIALOGUE IN MARIA ALLEY

She sat there in the moonlight, pale and alone
in the alley, among clay and stone.
In torn clothing and with unkempt hair
and with naked, blue frozen legs.
Her eyes stared right through the darkness
at the wall around.
She whispered with torn lips;
Oh God, what have I done?

Welcome here, my young man.
Certainly you haven't done anything wrong?
You smile so satisfied although you are standing here in sorrow,
but perhaps you have drunk some.
I see on your face and your clothes
that you don't belong here.
Your clothes are new, your shoes are so fine
and your skin is so beautiful and white.

Why do you sit on the ground and freeze?
I said and staggered.
I see that you tremble and you shudder.
Is that really what you want?
I know a place where we can go,
I am as lonely as you.
Although I have money and you have nothing
we are together right now.

Oh there you are wrong, my young friend.
I am not alone, just cold.
There are many who have as little as me.
and some have nothing at all.
No, I sit on the ground because my legs are tired,
and I shake from weeping.
But for the sorrow I feel and the aching in my body
your money can't do anything for me.

So I sat down on the ground next to her,
and she was beautiful and fair as a witch.
And the subway closed and we heard the last train
take off and disappear from the station.
I slept under the sky clear of stars,
and when I woke she had gone,
But in my hand I held a little piece of paper
with the woman's address which I got.

Now I am back where I belong
in my 8 cubic meter room.
Now it is only walls which meet my voice,
but the concrete is deaf and dumb.
Today I took the freedom I stole
after ten days in the snow.
Four pairs of dogs and nine guns
came when I ran over the lake.

So I am sitting here, without sun or stars,
and the time can be whatever.
And I think about women, and whisky and Jesus,
and Lenin and Marx's manifesto.
And I think about the law which lets a homeless one's
life just run out,
when at the same time it protects the criminals which
soon see that our air is gone,

I have stolen and robbed and run and been captured.
Therefore I sit here,
among those who have cheated their people with millions
living in Basel and Bern.
But I think to escape as long as I live,
one cannot not live like a dog.
And one day will come when the truth wins,
as true as the earth is round.

Before when one was not branded as dangerous,
one could sometimes come out.
in the farm and talk with the others,
and unite around a new decision.
But one betrayed the trust so many times
as I have had time for,
so it is safest for the country, for God, and for the king
that one is held in isolation.

I wonder sometimes if those who have the funds
to pay my food and my bed,
when so many of them are released out from here
so soon are back again.
How dare they call this care
when one is forced to live an artificial life.
And what do they really mean with rehabilitation
when you are humiliated here the whole time.

When one sits like I have all the time
in the world to think about
that in spite of that one lives his life in a bunker
there is always a chance to go.
And it saves sanity that one lives with feelings
that you soon can be free.
But what will happen when someone decides
that next time they take one's life?

I talk often about revolution
in my letters to you.
And I do my best to get
the others to unite.
Because we are still of the kind
both worker and thief.
We are all the same as those who have money,
but vengeance becomes a double delight.

But now I leave you here, my poor woman
which is my only hope.
Although I scarcely know who you are or are like,
someone recognizes my words.
It is hard to reach you when I am out
Yes, it is hard to have time.
And if you no longer will have my torment
give my letter to someone else.
And if you no longer want to have my torment
give my letter to someone else.

inviata da Ceil Herman - 5/11/2018 - 22:05




Lingua: Finlandese

Traduzione finlandese / Finnish translation / Traduction finnoise / Finsk översättning / Suomennos: Juha Rämö
KOHTAAMINEN SIVUKADULLA

Hän istui kuun valossa, kalpeana ja yksinäisenä
kujalla saven ja kiven seassa,
risaisissa vaatteissa ja hiukset sekaisin
ja paljaat sääret kylmästä sinisinä.
Hänen silmänsä tuijottivat pimeyteen
kohti vastapäistä muuria.
Halkeilleilta huulilta kuului hiljaa kuiskaus:
Hyvä jumala, mitä olen tehnyt?

Tervetuloa tänne, nuori mies.
Ette kai ole eksyksissä?
Te hymyilette, vaikka seisotte siinä loskassa.
Olette ehkä ottanut muutaman ryypyn.
Näen kasvoistanne ja vaatteistanne,
että nämä eivät ole teidän kulmianne.
Teillä on uudet vaatteet ja hienot kengät,
ja teidän ihonne on niin kaunis ja valkoinen.

Miksi istut siinä maassa palelemassa?
kysyin ja menin lähemmäs.
Sinähän aivan vapiset kylmästä.
Et kai sinä sitä halua?
Tiedän yhden paikan, jonne voimme mennä.
Minä olen yhtä yksin kuin sinä.
Ja vaikka minulla on rahaa ja sinulla ei mitään,
niin juuri nyt me olemme yhdessä.

Siinä sinä kyllä erehdyt, nuori ystäväni.
En ole yksinäinen, olen vain kylmissäni.
On monia, joilla on yhtä vähän kuin minulla
ja niitäkin, joilla ei ole mitään.
Ehei, istun maassa, koska jalkani ovat väsyksissä,
ja vapisen lähinnä siksi, että minua itkettää.
Mutta sieluni surulla ja ruumiini kivulla
voisi kyllä olla käyttöä sinun rahoillesi.

Niin minä istuin maahan hänen viereensä,
ja hän oli soma ja kaunis kuin sadun peikko.
Ja metro suljettiin ja kuulimme viimeisen junan
lähtevän ja katoavan kaukaisuuteen.
Nukahdin tähtikirkkaan taivaan alle,
ja kun heräsin, hän oli poissa.
Mutta kädessäni oli pala paperia,
johon hän oli kirjoittanut osoitteensa.

Nyt olen taas siellä, minne kuulunkin,
kahdeksan kuutiometrin huoneessani.
Vain pelkät seinät kohtaavat ääneni,
mutta niiden betoni on kuuro ja mykkä.
Tänään päättyi vapaus, jonka olin varastanut,
kymmenen lumisen päivän jälkeen.
Neljä paria koiria ja yhdeksän pistoolia
tavoitti minut, kun juoksin järven poikki.

Istun täällä, minne aurinko ja tähdet eivät luo valoaan
ja missä ajankululla ei ole väliä.
Ja ajattelen naisia ja viinaa ja Jeesusta,
Leniniä ja Marxin manifestia.
Ja ajattelen lakia, joka sallii syrjäytetyn
elämän valua hiekkaan
mutta suojelee rikollisia, jotka
kärkkäästi vievät meiltä ilman, jota hengitämme.

Olen varastanut ja ryöstänyt ja karannut ja jäänyt kiinni.
Siksi istun täällä,
kun taas ne, jotka ovat huijanneet kansalta miljoonia,
asuvat Baselissa ja Bernissä.
Mutta aion yrittää pakoon niin kauan kuin olen hengissä,
sillä ihminen ei voi elää kuin koira.
Ja vielä koittaa päivä, kun totuus voittaa,
niin totta kuin maapallo on pyöreä.

Silloin, kun minua ei vielä ollut leimattu vaaralliseksi,
pääsin joskus ulos
pihalle puhumaan toisten kanssa
ja sopimaan asioista.
Mutta kun on pettänyt luottamuksen niin monta kertaa
kuin minä olen ehtinyt,
silloin on turvallisinta maalle, jumalalle ja kuninkaalle,
että joutuu eristyksiin.

Mietin joskus niitä, joilla on varaa
rahoittaa ruokani ja makuupaikkani,
kun niin moni täältä vapautuva
palaa pian takaisin.
Kuinka heillä on otsaa kutsua hoidoksi sitä,
että ihminen pakotetaan elämään keinotekoista elämää?
Ja mitä he oikeastaan tarkoittavat kuntoutuksella,
kun ihmistä nöyryytetään täällä kaiken aikaa?

Kun istuu kiven sisällä niin kuin minä,
on rajattomasti aikaa miettiä,
että vaikka elää bunkkerissa,
aina on mahdollista lähteä.
Voi pysyä järjissään, kun on tunne siitä,
että voi kohta katkoa kahleensa.
Mutta entä sitten, kun joku päättää,
että seuraavasta kerrasta pannaan henki pois?

Puhun usein vallankumouksesta
kirjeissäni sinulle.
Ja teen parhaani, jotta saisin
toiset vetämään yhtä köyttä.
Sillä samasta puustahan me olemme,
niin työläiset kuin varkaatkin.
Kaikki me olemme rahavallan ikeessä,
mutta kosto on oleva suloinen.

Mutta nyt minä jätän sinut, köyhä naiseni
ja ainoa uskoni.
Tuskin tiedän, kuka olet tai ketä muistutat,
mutta ainakin joku tietää ajatukseni.
Luoksesi on vaikea löytää sitten, kun olen taas vapaa,
on vaikea ehtiä perille.
Ja ellet halua enää tietää kärsimyksistäni,
anna kirjeeni jollekulle toiselle.
Ja ellet halua enää tietää kärsimyksistäni,
anna kirjeeni jollekulle toiselle.

inviata da Juha Rämö - 15/11/2018 - 10:39



Pagina principale CCG

Segnalate eventuali errori nei testi o nei commenti a antiwarsongs@gmail.com




hosted by inventati.org