Cornelis Vreeswijk

Canzoni contro la guerra di Cornelis Vreeswijk

www.cornelis.se

Cornelis Vreeswijk föddes den 8 augusti 1937 i det lilla hamnsamhället IJmuiden i Holland. Hans far, Jacob Vreeswijk, hade ett eget åkeri med taxi- och lastbilar, och modern, Jeanne, var hemmafru. Så småningom föddes döttrarna Marianne (1939), Ida (1943) och Tonny (1952).

Familjen tillhörde en relativt välbärgad medelklass, men 1940, när kriget kom till Holland, blev förhållandena betydligt knappare. Tyskarna beslagtog faderns bilar och rörelsen avstannade. Cornelis berättar: "Folk svalt och man vande sig vid att se döda människor ligga vid trottoarkanterna. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var särskilt konstigt eller upprörande. Som barn har man en stor anpassningsförmåga och vi grabbar utnyttjade tillfället att hitta på nya lekar. När flyglarmet slutat kutade vi upp ur skyddsrummen och letade granatskärvor. Den som fick tag i den varmaste vann."

Vintern 1943 evakuerades stora delar av IJmuidens befolkning. Men familjen Vreeswijk stannade kvar. Efter ett års skolgång hade nämligen Cornelis och hela hans klass drabbats av tuberkulos. Cornelis blev mycket sjuk och skickades till ett sanatorium som drevs av den katolska församlingen. Under flera månader svävade han mellan liv och död, men blev så småningom friskare. "När jag blev bättre och fick vara uppe hade jag det rätt behagligt. Det var en fin miljö med en stor och vacker klosterträdgård. Jag var dessutom ett snällt barn och låg bra till hos nunnorna trots att jag var protestant./.../Dagens höjdpunkt var att lyssna på deras underbara körsång..." Sanatorievistelsen kom att vara ett och ett halvt år. Men när Cornelis 9 år gammal skrevs ut därifrån fanns inte hans gamla klass kvar - av 42 elever var det bara han själv och en flicka som överlevt.

"Denna historia har visat sig vara osann, Cornelis hade aldrig TBC men föräldrarna sade det för att tyskarna inte skulle hitta en släkting som dom gömde. Däremot så var han på sanatorium en längre tid men TBC hade han aldrig." Cornelissällskapets anmärkning.

Efter kriget återupptog Jacob Vreeswijk sin åkerirörelse. 1947 fick han ett uppdrag att köra upp en bil från Holland till Sverige. Sverige och naturen här gjorde ett starkt intryck på honom, och väl hemma började han övertala de sina att flytta till Sverige. Modern var länge tveksam, men så småningom gav hon med sig, och den 6 november 1949 kom familjen till Sverige. Man bosatte sig på Ekerö utanför Stockholm. Fadern lyckades inte genomdriva sina planer på att starta åkeriverksamhet, utan arbetade som bilmekaniker. Cornelis och hans systrar anpassade sig snabbt, men för föräldrarna, speciellt för modern, blev omställningen svårare. Familjen bodde i Sverige fram till 1961, då man flyttade tillbaka till Holland igen. Cornelis och hans syster Ida blev dock kvar I Sverige. och kom att bosätta sig här.

Cornelis hade goda skolkunskaper och kom in på realskolan utan problem. Han var mycket ambitiös när det gällde det nya språket. Frustrerad över att inte kunna göra sig förstådd lade han ner ett hårt arbete på att snabbt tillägna sig svenskan. Bland annat lärde han sig läxorna utantill, utan att förstå ordens innebörd, och ägnade sig också åt ett flitigt serietidnings-läsande: 'Trots allt var det seriemagasinet Fantomen som var min största läromästare."

Cornelis gick i skolan på Kungsholmen (S:t Görans Samreal) och en stor del av sin lediga tid tillbringade han på biblioteket på Hantverkar-gatan. Där upptäckte han författare som Artur Lundkvist, Ivar Lo -Johansson och Nils Ferlin. En viktig person under skoltiden var hans svensklärare, Carl-Axel Ljungström, som stimulerade Cornelis' litterära intresse och bland annat introducerade honom för Bellmans diktning. Att Cornelis tillägnat sig svenskan som ett nytt språk senare i livet tillskriver han stor betydelse för sitt eget skapande. "Det faller inte över en som när man är ett spädbarn och dagligen matas med ord och mat. Man blir friare, mindre respektfylld./.../Svenskan är ett så annorlunda språk. Rent, distinkt, vackert. Det har få synonymer. Men de som finns räcker väl till för mig."

Cornelis tog realexamen, och provade sedan på en mängd olika arbeten. Bland annat jobbade han som kontorist, sjöman, järnverksarbetare och mentalskötare. På kvällstid gick han under två år på teaterskola.

Cornelis Vreeswijk hade också börjat spela gitarr, och omkring 1958 började han skriva egna sånger. Han sjöng och spelade nu ofta i den inre vänkretsen och framförde egna och andras låtar. Om sina tidiga influenser berättar han: "Det finns en tradition i Holland som heter 'lyssnarsånger'. Den innebär att man lyssnar på texten rätt mycket. Det är en folklig tradition från början. Folkliga artister som sjunger långa visor, ungefär som Karl Gerhard, fast det handlar om när farsan och morsan har köpt en ny T-Ford och morsan har gömt veven för farsan, och såna där grejer. En slags berättande tradition. Den hade jag väl i mig från barndomen. Sen lyssnade jag väldigt mycket på blueskillarna -Leadbelly, Josh White och så där. ..jag tror att jag plankade Leadbelly mest. Och sen lyssnade jag på Georges Brassens." Cornelis Vreeswijk uppger vidare att det var när han hörde Georges Brassens som han insåg att han själv faktiskt också skulle kunna skriva sånger. Häst-på-taket-William ska ha varit hans allra första låt. Men han skrev också en hel del prosa och lyrik. I april 1962 fick han en dikt publicerad I Dagens Nyheter, något som betydde mycket för honom. Samma år gifte sig Cornelis Vreeswijk med Inga-Lill Rehnberg, som han träffat när han arbetade som skötare på Beckomberga sjukhus. 1964 föddes sonen Jack.

Cornelis Vreeswijk ville bli journalist. Men det var svårt att komma in på Journalisthögskolan, och en välkänd genväg var att först genomgå utbildningen vid Socialinstitutet (nuvarande socialhögskolan). Efter ett år på Jakobsbergs folkhögskola (1961- 62) kom han in på Socialinstitutet. Han praktiserade på bl.a. Barnavårdsnämnden och Nykterhetsnämnden, och var med om att starta den socialdemokratiska studentföreningen. Cornelis Vreeswijk fortsatte att sjunga sina visor, nu med studenterna på skolan som publik. Han blev tack vare sina talanger vald till s.k. klubbmästare. Vid den här tiden hade han börjat bli bekant med andra vissångare, bl.a. Fred Åkerström och Torgny Björk. Efter en s.k. gask (studentfest) I december 1963, där Fred Åkerström uppträdde, blev denne intresserad av Cornelis Vreeswijk sånger och tog kontakt med sitt skivbolag, Metronome. Anders Burman, producent på Metronome, berättar: "En dag kom Fred upp och sa att han hade hört Cornelis och ville sjunga in en LP med Vreeswijk-låtar. Problemet var att det inte fanns några tejper med Cornelis. 'Då tar vi ner honom till studion', sa jag. Cornelis kom dit och sjöng in tio låtar på raken. Och det var så bra att vi måste ge ut dem med honom. Jag blev oerhört imponerad. Han sjöng visor, men var också mycket jazz- och bluesinfluerad. Han uppträdde bl.a. med en fantastisk version av Ray Charles 'What did I say.

Vid två tillfällen, i mars och april 1964 spelades den första LP- skivan in, och fick titeln BALLADER OCH OFÖRSKÄMDHETER skivan blev snart en succé. Cornelis själv var dock med familjen på semester i Holland: "Jag hörde inte ett knäpp om hur plattan togs emot här hemma. När vi återkom hit gick vi genom stan och när vi kom till Kulturcirkeln på Sveavägen hade man klistrat upp konvolutet med fönstret och textat ett plakat där det stod: 'SLUTSÅLD! Ny upplaga pressas efter industrisemestern'. Det hade gått 10.000 ex - och blev slutligen guldplatta. Du förstår hur det kändes!"

Cornelis Vreeswijk började nu också bli efterfrågad som textförfattare, framförallt av utländska schlagers. Han skrev många texter till bland andra Siw Malmkvist och Anna-Lena Lövgren. Ibland använde han sig nu av pseudonym: "C. Nedan". Han medverkade även som sångare på några av Siw Malmkvists inspelningar.

På hösten 1964 blev Cornelis Vreeswijk erbjuden att göra en turné tillsammans med Ann-Louise Hanson, Fred Åkerström och gitarristen Nils Hellmark. Han avbröt sina studier och började turnera. De flesta av konserterna gavs i skolor. Publiktillströmningen var dålig, bl.a. på grund av bristfällig annonsering, men man fick bra respons hos den publik som kom, och mycket fin kritik i pressen. I Göteborg gjorde gruppen succé inför ett fullsatt konserthus. Den 4 december spelade man in föreställningen med publik i Stockholms Konserthus. Det hela gavs ut på en skiva som fick titeln VISOR OCH OFÖRSKÄMDHETER

Cornelis Vreeswijk spelade också revy. Han arbetade dels hos Albert Gaubler i Göteborg (tillsammans med Fred Åkerström), samt hösten 1965 på ABC-Teatern i Stockholm i "Knickedick. På sommaren genomförde han en folkparksturné tillsammans med Siw Malmkvist. Som textförfattare samarbetade han bl.a. med kompositören Bo Nilsson, vilket resulterade i fyra melodier som sjöngs in på skiva av Monica Zetterlund. Detta år, 1965, spelade han in sin andra helt egna LP-skiva, BALLADER OCH GRIMASCHER. I november gav han två bejublade konserter pa Göteborgs Konserthus. Den ena av dessa spelades in och gavs ut på skiva sju år senare (CORNELIS LIVE). Samma år hade han också en mindre filmroll i "Salta gubbar och sextanter", senare omdöpt till "Hej du glada sommar".

Cornelis Vreeswijk var nu ett etablerat namn inom nöjesbranschen. Han hade haft melodier placerade på Svensktoppen (Ballad på en soptipp och Brev från kolonien) vilket ytterligare förstärkte hans ställning som artist. Men med sin okonventionella framtoning och sina bitska texter var han en kontroversiell person. I en intervju många år senare säger Cornelis: "Jag lyssnade mycket på Georges Brassens och tyckte att han sjöng om väsentligheter, så jag försökte själv åstadkomma något liknande. På den tiden var det 'Visans vänner' för hela slanten i Sverige. Visan var en slags hobbyverksamhet för överklassen. Vi hade en stram, tuktad visa, och om jag törs påstå mej ha gjort någonting så är det väl att jag spräckte upp från det gamla sättet att skriva och sjunga. Jag bröt med traditionen och gjorde en oväntad grej med visan. Jag pratsjöng, och mina texter hade ett socialt innehåll."

1966 gav ledningen på Sveriges Radio ut en intern skrivelse där man påpekade att vissa av sångerna på den senaste skivan, BALLADER OCH GRIMASCHER, måste spelas med "stor urskiljning". Cornelis Vreeswijk, som redan tidigare blivit drabbad av s.k. dödskallemärkning (melodin Tältet i Per Myrbergs version) gick då i protest ur STIM för att på det sättet hindra Sveriges Radio att spela hans musik. Protesten blev dock kostsam och han återinträdde i STIM senare under året.

Sommaren 1966 kom Cornelis Vreeswijk i kontakt med Jazzpianisten Jan Johansson. De samarbetade under sommaren i en vis- och balettföreställning i Stockholms Parkteaters regi. Senare på hösten spelade de in LP:n GRIMASCHER OCH TELEGRAM, samt i februari två melodier till en singel. Med på inspelningarna var också bl.a. Rune Gustafsson, Sture Nordin och Egil Johansen. Med dessa musiker fick Cornelis Vreeswijk utlopp för sin starka jazz- och blueskänsla. Samarbetet med Jan Johansson är något som han genom åren ofta återkommer till, som i denna intervju från september 1987: "Min bästa tid? I ljust minne bär jag perioden då jag gjorde musik med Jan Johansson. Det var en verklig jazzmusikant!"

Hösten 1966 var det dags for föreställningen "Knickedick 2" eller "Ballad om ett rosenblad". Cornelis Vreeswijk hade där huvudrollen och framförde många av sina visor.

En svår motgång inträffade 1967 när den husbåt han använde som skrivarlya sjönk i Årstaviken. bland annat försvann många vistexter, samt ett helt filmmanus, skrivet av honom själv.

På sommaren samma år reste Cornelis Vreeswijk till Brasilien för att medverka I filmen "Svarta palmkronor". Regissör var Lars-Magnus Lindgren och Cornelis spelade en av huvudrollerna, kocken. Filmen spelades in i Rio de Janeiro, och de knappt fyra månader man vistades där blev en viktig period i Cornelis Vreeswijks liv. Mötet med människorna och sambamusiken i Rio blev starka upplevelser som kom att sätta spår i hans skapande. Det var också i Brasilien han för första gången läste Axel Sandemoses bok "Varulven", och figuren Felicia föddes. Intrycken från Brasilien avspeglades på LP-skivan TIO VACKRA VISOR OCH PERSONLIGA PERSON, som spelades in våren 1968. Samma är bröt han upp från sitt äktenskap.

Cornelis Vreeswijk fortsatte att arbeta inom teatern. På Helsingborgs Stadsteater framträdde han i Brechts "Den kaukasiska kritcirkeln" (som sångaren och spelledaren) och på Malmö Stadsteater i musikalen "Speleman på taket" (som mjölkutköraren Tewje). Han fick mycket bra kritik av teaterrecensenterna. 1969 fortsatte han att arbeta på Malmö Stadsteater, i Bo Skölds "Huset som skrattade" och Max Lundgrens "Kalle Perssons första krig". Han kom i kontakt med Östen Warnebring, och tillsammans gjorde de i maj en Norrlandsturné.

På sensommaren 1969 spelades LP-skivan CORNELIS SJUNGER TAUBE in. Här framträdde Cornelis Vreeswijk för första gången som vistolkare. De "fräcka" arrangemangen och Cornelis' annorlunda sätt att närma sig Taube blev mycket uppmärksammat, och skivan blev en stor försäljningsframgång. Några melodier släpptes också på singel, bland andra SJUTTONDE BALLADEN, som spelades flitigt på radio. Samma år gjorde han, tillsammans med Ulf Björlin, musiken till Vilgot Sjömans film "Ni ljuger".

Under 1960-talet framträdde Cornelis Vreeswijk emellanåt vid evenemang anordnade av Vänsterpartiet Kommunisterna. Han medverkade också som artist på VPK:s valturnéer och möten. 1970 begick han sin egentliga litterära debut när hans diktsamling EN HANDFULL GRÄS kom ut och fick fin kritik. Tidigare hade bara enstaka dikter av honom publicerats.

I och med Taube-skivan hade Cornelis Vreeswijk börjat samarbeta med medlemmar ur popgruppen Made In Sweden. Tillsammans med dessa unga musiker ur den nya popgenerationen (George Wadenius, Bosse Häggström och Slim Borgudd) genomförde han en folkparksturne sommaren 1970. På hösten gjordes dubbel-LP:n POEM, BALLADER OCH LITE BLUES. Här medverkade, förutom medlemmar ur Made in Sweden, också bland andra Björn J:son Lindh, som kom att bli en viktig samarbetspartner.

Cornelis Vreeswijk arbetade detta ar också som krogunderhållare på Hamburger Börs i Stockholm, tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen Warnebring. "Lyckohjulet, eller Var ska jag hänga min hatt i natt?", hette showen, som också spelades in på skiva.

1970 gifte sig Cornelis Vreeswijk och Bim Warne, och året efter flyttade paret till Skåne. Cornelis hade ända från början av sin karriär varit knuten till skivbolaget Metronome, men nu bytte han bolag och gick över till Philips. På det nya bolaget spelade han in SPRING MOT ULLA, SPRING!!, en skiva där han på nytt framträdde som uttolkare, denna gång av Bellman. Skivan föregicks av ett intensivt källforskande, som resulterade i att tretton epistlar valdes ut. Om sina förberedelser inför inspelningen tillsammans med arrangören Björn J:son Lindh berättar Cornelis:
'Vi låg i gräset med en resegrammofon och lyssnade igenom allt som fanns inspelat. Jag tror vi hade lyckats samla rubbet. Jag hade läst in mig en hel del också. Så valde vi ut låtar, och bestämde oss hur vi skulle göra: 'Den här gör vi en gospel av; den här gör vi långsam', osv. Vi försökte iscensätta visorna, helt enkelt. Denna skiva blev en stor försäljningssuccé och med en melodi inspelad på singel samma år, EN FATTIG TRUBADUR, hamnade Cornelis Vreeswijk på första-platsen på Svensktoppen.

1972 tolkade han Lars Forssell på skivan VISOR, SVARTA OCH RÖDA. Arrangör var Kjell Andersson, som också stod för några av tonsättningarna liksom Cornelis Vreeswijk själv. Också denna produktion blev en försäljningsmässig framgång.

Under åren 1972-1974 bodde Cornelis Vreeswijk mestadels utomlands. Han och fru Bim bodde långa tider i Holland och Frankrike. Skatteproblem och andra omständigheter gjorde att han bara sporadiskt besökte Sverige. Men han fortsatte att uppträda för publik. Förutom turnéer i Danmark och Norge framträdde han i Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike.

I Holland hade han tidigare haft en viss framgång med en singel, "Raggaren och nunnan" (DE NOZEM EN DE NON). Nu skedde en ordentlig lansering av honom som artist. Han spelade in en del av sina låtar på holländska. Med melodin VERONICA i holländsk tappning fick han en stor hit. Ett problem för Cornelis Vreeswijk var dock språket - hans holländska var inte "up-to- date" vilket innebar svårigheter för honom som textmakare.

Ett Sverige-besök vintem 1973 resulterade i hans mest politiska skiva dittills: I STÄLLET FÖR VYKORT. Året därpå utkom hans andra diktsamling, med samma titel som skivan, och fick fin kritik.

Sommaren 1974 kom Cornelis Vreeswijk till Sverige for inspelningen av filmen "Rännstensungar". Den regisserades av Torgny Anderberg och Cornelis medverkade dels som skådespelare (som rollfiguren Johan Fahlén), dels som kompositör till några sånger, som förekommer i filmen. Han spelade in LP-skivan GETINGHONUNG, och uppträdde i en en-mansshow på krogen Stockholmsbörsen.

1975 separerade han från sin hustru Bim. Samma år påbörjades inspelningen av skivan NARRGNISTOR OCH TRANSKRIPTIONER, men gjordes inte färdig förrän året efter. 1976 bodde han under lång tid i Köpenhamn. Under denna tid - mitten av 1970-talet - hade Cornelis Vreeswijk många privata problem att brottas med, och hans produktivitet var tidvis mycket låg. Enligt Cornelis själv skrev han inte någonting alls under hela 1976. Men han spelade in en skiva, VILDHALLON, som dock inte kom att ges ut förrän tre år senare. Den spelades in i Köpenhamn, och gjordes bl.a. tillsammans med producenten och musikern Peter Abrahamsen, som Cornelis Vreeswijk börjat arbeta med i början av 1970-talet.

Cornelis Vreeswijk hade också kommit i kontakt med Ulf G. Åhslund, klassisk gitarrist och pedagog. Tillsammans hade de börjat sjunga och spela Bellman. Ulf G. Åhslund med sitt historiskt - musikaliska kunnande inspirerade Cornelis Vreeswijk, och gav honom nya infallsvinklar på Bellmans musik. Man penetrerade tillsammans Bellmans texter, diskuterade uttryckssätt och tolkningsmöjligheter, och provade olika gitarr-arrangemang. Under två års tid träffades de regelbundet och arbetade fram ett material som kom att spelas in i april 1977. Skivan fick namnet MOVITZ! MOVITZ!, och Cornelis Vreeswijk själv var mycket nöjd med den. De båda hade också planer på att på samma sätt arbeta med Nils Ferlin, Birger Sjöberg och Dan Andersson, något som dock aldrig blev av.

På sommaren samma år gjorde Cornelis Vreeswijk på nytt en skiva tillsammans med producenten Anders Burman på bolaget Metronome. På denna sjunger han sina egna tolkningar av Victor Jaras sånger. Han påstod själv att resultatet inte sågs med blida ögon av alltför "seriösa" kollegor: 'Texterna på min Victor Jara - platta skulle inte vara 'riktigt' översatta. Jag gör som jag vill ändå. Det borde alla som håller på med det här göra."

På hösten 1977 var det dags för Cornelis Vreeswijk i rollen som krogunderhållare igen. En show med namnet "Cornelis & Tre Damer" sattes upp på Bacchi Wapen i Stockholm. Texterna skrevs av honom själv samt Åke Cato och Björn Barlach. I Tre Damer ingick Diana Nunez, Inger Öst och Anita Strandell, och orkestern leddes av multiinstrumentalisten och arrangören Waldemar Hajer. Showen spelades under oktober och november och blev en stor succé. Man turnerade vidare med den ute i landet på vintern 1978, och den spelades in för TV i maj samma år (visades följande nyårsafton). På sommaren gjorde man en folkparksturné med samma material.

Hur Cornelis Vreeswijk lät som trubadur vid den här tiden kan man höra på en dubbel-LP som spelades in på klubben Montmatre i Köpenhamn (CORNELIS LIVE/MONTMATRE - KÖPENHAMN). Med sig på inspelningen har han den danske basisten Hugo Rasmussen, som liksom Sture Nordin var en ofta anlitad medmusikant vid framträdanden av den här typen.

Han arbetade även från och till med en grupp som kallade sig Jazz Incorporated, där delar av den svenska jazzeliten ingick: Nisse Sandström, Bertil Lövgren, Krister Andersson, Lars Sjösten, Sture Nordin och Egil Johansen. Här visade Cornelis Vreeswijk åter sina kvaliteter som jazz- och bluessångare, och vid en konsert i Bergen i maj 1979 gjordes en inspelning med gruppen som gavs ut på skiva.

I början av 1979 gifte sig Cornelis Vreeswijk med sångerskan Anita Strandell. Tillsammans med henne kom han för andra gängen till Brasilien, nu på en månadslång resa i februari samma år. Återigen blev intrycken där en inspirationskälla för honom, han skrev nya sånger och översatte också några sambalåtar på sitt eget personliga sätt. Resultatet kan man bl.a. höra på skivan OM DEIDRE, där Anita Strandell sjunger sånger signerade Cornelis Vreeswijk, och där han själv framträder som berättare mellan sånginslagen.

Cornelis Vreeswijk hade vid den här tiden börjat spela tillsammans med gitarristen Conny Söderlund. På hösten tillkom Owe Gustavsson på bas, och ett viktigt musikaliskt samarbete inleddes. Med dessa musiker skulle Cornelis Vreeswijk komma att arbeta under många år. Första samarbetet för trion skedde då de medverkade på socialdemokraternas valturné 1979. På vintern 1979- 80 spelade man in LP:n BANANER - BLAND ANNAT på arbetarrörelsens bolag A Disc.

Genom managern Roland Ferneborg hade Cornelis Vreeswijk kommit i kontakt med den finske sångaren och producenten Pauli Virta. Virta introducerade Cornelis till finländskt melodimaterial, och denne började göra svenska texttolkningar till en samling äldre finska populärmelodier. Detta resulterade i en skiva som fick namnet EN SPJUTKASTARES VISOR, och som spelades in i Helsingfors sensommaren 1980.

På hösten drogs planerna upp för ett stort projekt: Cornelis Vreeswijk skulle spela in två LP-skivor med Povel Ramel - material. Timo Kärnekull skulle fungera som producent och Waldemar Hajer som arrangör. Cornelis Vreeswijk hade uttalat en viss skepsis mot att göra fler tolkningar av andras musik, men fullföljde ändå projektet. Skivorna gjorde dock ingen succë, och försäljningen gick dåligt.

1981 spelades den andra skivan in med trion Cornelis Vreeswijk, Conny Söderlund och Owe Gustavsson: HOMMAGER OCH PAMFLETTER. Materialet var skrivet av Cornelis själv, och han säger vid den här tiden att skivorna fungerade som en dokumentation av det han huvudsakligen gjorde - nämligen reste runt och spelade för publik. I en tidningsartikel 1981 skildras turnélivet: "...han kan lugnt låta "Felle" montera upp ljudanläggningen och kompisarna på scenen, Conny Söderlund och Owe Gustavsson, stämma instrumenten. Showen är ju inte komplett förrän han själv satt sig tillrätta och börjat småpratet som kan få den frusnaste publik att upptäcka sina hjärtan./.../Nästa dag är han(och hans turnekompisar) igång 16-17 timmar. Klockan 9 står de redo på ett fackföreningsjubileum i Flen. Vid lunch i hällande regn på Sergels torg sjunger han om knarkare vid en stor demonstration mot narkotika, och klockan 21 är det dags för ett framträdande i Södertälje. Turnébussen krånglar och man måste hinna till en verkstad inom några minuter, eventuellt hinna hyra en annan buss. Mitt i allt detta kommer en gammal man fram och vill tacka för visorna. Cornelis ger sig tid och ler sitt ömma, varma leende innan han är tvungen att rusa iväg till de andra."

1982 spelade gruppen in en LP-skiva i Holland. Den innehöll blandat Cornelis-material med holländska texter.

I maj 1982 skilje sig Cornelis Vreeswijk och Anita Strandell. Samma år medverkade han under socialdemokraternas valturné.

Han började nu åter bo och turnera mycket utanför Sveriges gränser. Problem med skattemyndigheterna fick honom att genomföra en hungerstrejk sommaren 1983. Protesten resulterade i att han till slut fick träffa statsminister Olof Palme, och tillsammans gjorde de två upp en avbetalningsplan.

Samma år uppträdde Cornelis Vreeswijk i en slags kabaré i Göteborg tillsammans med bl.a. poeten Rolf Fridholm. Föreställningen kallades "1984 nästan".

Senare under hösten reste han till Köpenhamn och bosatte sig hos goda vänner där. Cornelis Vreeswijk kom nu att stanna utomlands i c:a två år. Ibland bodde han under denna period även i Holland.

Han turnerade nu mestadels ensam. Turnéerna sträckte sig till Norge, Danmark, Finland, Holland och även till Färöarna.

På hösten 1984 gjorde han en turné som avslutades i Tromsö i Nordnorge. Han stannade kvar där över jul och nyår, och tillsammans med några vänner sedan tidigare, Jan Ero Olsen och Torbjorn Willasen, spelade han in en skiva med nyskrivet material. Cornelis: "Egentligen hade jag tänkt mig Kanarieöarna eller Seychellerna, koppla av i värmen efter att ha turnerat hela hösten. Men nu blev det Nordnorge över Jul och nyår hemma hos Aleks (ägaren till inspelningsstudion). Svinkallt och mörkt och krogarna stängda. Det fanns liksom inte mycket annat än att spela in."

Skivan fick titeln MANNEN SOM ÄLSKADE TRÄD och gavs ut på skivmärket Slager. Han hade tidigare lämnat sitt gamla bolag, A Disc.

I februari 1985 fick Cornelis Vreeswijk ett svårt besked. Av sin danske doktor fick han veta att han hade diabetes. Han gick ner mycket kraftigt i vikt, men fortsatte dock att arbeta. Sommaren 1985 gjorde han åter några framträdanden i Sverige, bl.a. på visfestivalerna i Vaxholm och Västervik. På hösten fick han en förfrågan om att vara med i Stockholmsuppsättningen av Jesus Christ Superstar, I rollen som Pontius Pilatus. Man hade premiär den 3 oktober, men föreställningen blev närmast ett fiasko.

Strax före jul detta år tog Cornelis Vreeswijk kontakt med en gammal samarbetspartner, producenten Silas Bäckström. Denne bestämde sig för att hjälpa Cornelis med engagemang, turnéer etc. Nyårsnatten 1985 framträdde Cornelis Vreeswijk som gäst i ULf Lundells galakväll på Isstadion. Det hela direktsändes i TV. Cornelis berättar: "Då kände jag en slags nytändning. En publik som jag trodde var likgiltig för mig och min musik lyssnade på en ensam man med gitarr, och tände sina cigarettändare i mörkret."

I februari 1986 gjorde Cornelis Vreeswijk en tio veckors turné i Norge, och i mars spelade han för första gången på flera år åter ihop med Conny Söderlund och Owe Gustavsson. Man gjorde en TV- inspelning i Göteborg som kom att sändas i augusti samma år. Samarbetet med dessa två musiker återupptogs nu, och under sommaren uppträdde man bl.a. på olika visfestivaler. Tillsammans med Owe Gustavsson och några unga rockmusiker framträdde också Cornelis Vreeswijk vid rockgruppen Imperiets stödgala för Nicaragua på Skeppsholmen i Stockholm.

En TV-film om Cornelis Vreeswijk, kallad "Balladen om den flygande holländaren" visades för första gången 12 december 1986. Den var gjord av vännen och TV-producenten Agneta Brunius, som även tidigare gjort program med Cornelis. Filmen kom även att sändas i juni och december 1987.

Silas Bäckström ville hitta en ny publik åt Cornelis Vreeswijk. Skivorna hade sålt dåligt en längre tid, och man ville göra honom mer känd för den yngre publiken. Därför var det en medveten satsning när Cornelis Vreeswijk hösten 1986 kopplades samman med några yngre musiker ur rockgenerationen. Man började repetera, dels för en ny skivinspelning, dels för en efterföljande turné. Musiker var Per Alm, gitarr, Håkan Lundqvist och Jörgen Bornemark, keyboards, Lasse Risberg, bas och Peter Fältskog, trummor. I oktober spelade man in i ELFTE TIMMEN, som kom att släppas både som LP- och CD-skiva. Den bestod av så gott som enbart gamla kända Vreeswijk-nummer, men klädda i modem 80-talsdräkt, och den sålde mycket bra. Under hösten och våren uppträdde Cornelis Vreeswijk med sin rockgrupp. Vårturnén avslutades på Stockholms Konserthus den 12 april. Parallellt spelade han hela tiden också med sin akustiska grupp. I september 1986 hade han och basisten Owe Gustavsson gjort en succéartad turné i Norge (Conny Söderlund tillkom vid uppträdandet på konserthuset i Oslo). På våren spelade man på olika platser runt om i Sverige. Owe Gustavsson berättar i en intervju:
"Cornelis hade en otrolig pondus som artist, han var aldrig nervös. Han kunde ge sig på att pröva nya saker direkt på scenen, ibland hade han knappt hunnit lära sig texten själv. Och det hände att vi spelade på ställen med usel akustik, där det inte gick att höra gitarren alls, men hans timing och frasering var så bra att han alltid hittade rätt."

Sommaren 1987 blev en hektisk tid för Cornelis Vreeswijk och hans akustiska grupp. Bland annat uppträdde de på visfestivalerna i Vaxholm och Västervik, samt på de danska festivalerna på Fyn och Skagen. De gjorde också en TV-inspelning i Växjö i juli, och spelade den 28 samma månad inför ett fullsatt konserthus i Göteborg. Dessutom gjorde de ett bejublat och mycket omskrivet framträdande på rockfestivalen i Roskilde. En tidning beskrev det så här: "Att se Cornelis i Roskilde var en märklig upplevelse. Där kom en medelålders trubadur, satte sig på en pall med sin gitarr och akustiskt ackompanjemang och drog ner publikovationer i sådan grad att applåderna för internationella storheter som Iggy Pop, The Triffids och Europe var som en viskning i jämförelse.' Det var fantastiskt. Vilken syn det var. Jag såg inget annat än människor, människor överallt. Det var bara att ösa. En häftig känsla!' säger Cornelis. Till slut blev publikovationerna så häftiga att konserten fick avbrytas. Konserttältet hotade att rasa samman av folk som klättrade upp i det.."

I slutet av denna fullbokade sommar turnerade gruppen mest i södra Sverige. I augusti firades Cornelis Vreeswijk på sin 50-årsdag av släkt och vänner, och hyllades även i tidningarna. Den 7 september 1987 spelade han på Flustret i Uppsala. Det blev Cornelis Vreeswijk sista framträdande inför publik.

Det var meningen att han i september skulle göra en turné arrangerad av Stockholms kulturkommittéer, men han var nu mycket sjuk och kunde inte genomföra detta. Cornelis Vreeswijk hade dock två projekt kvar som han skulle fullfölja.

I september och oktober spelade han in skivan TILL FATUMEH -Rapport från de osaligas ängder.. .Han samarbetade även på denna skiva med gitarristen Per Alm. Denne tonsatte några av Cornelis' texter, samt svarade för arrangemangen. Per Alm berättar om samarbetet med Cornelis Vreeswijk: "Han var ingen vanlig trubadur som mest tänker på texterna, han var så enormt lyhörd varenda gång vi ändrade en liten harmoni i bakgrunden. Vi kunde inte stå och spela klichéer. Då sade Cornelis direkt: 'Ni spelar fel' Hans musikaliska känslighet var så enorm att det inte går att sätta honom i någon kategori."

Cornelis Vreeswijk sammanställde också sin sista diktsamling, och fick där hjälp av norske poeten Jan Erik Vold. Boken fick liksom skivan titeln TILL FATUMEH. Cornelis, svårt sjuk i levercancer, arbetade in i det sista med lyriksamlingen. Bara några dagar före sin död fick han den färdiga boken i sin hand.

Cornelis Vreeswijk avled den 12 november 1987 på Södersjukhuset i Stockholm. Han begravdes på Katarina kyrkogård, bredvid 1600-talsskalden Lars Wivallius.

Biografin är hämtad från Klas Widéns skrift:
Cornelis Vreeswijk - En förteckning över hans produktion med kort biografi